Imorgon för 12 år sedan pirrade det rejält i magen. Första gången jag fick present på alla hjärtans dag av någon jag älskade. Som älskade mig. Imorgon kommer jag äta middag framför levande ljus med honom. Samma kille kommer krama om mig, pussa min panna och somna nära mig. Jag är lyckligt lottad. Folk är avundsjuka på oss. Men jag brottas med tanke. På längtan efter en första dejt. En puttrande och kokande stämning i en blandning av nervositet och förväntan... Skäms lite över känslan. Att vara så lycklig och då och då känner ensamhet. Eller tomhet. Eller längtan efter spänning. Jag tror på allvar inte det finns nån bättre för mig än min man. Älskar honom djupt. Men tänka får man ju...