Du vet en sån där fantastisk dag, ironiskt sagt. Då allt bara blir kaos. Allt som möjligt kan gå snett gör det. Tack o lov är inte alla dagar så. Men ibland. Bussen missas med en hårsmån o pga sommartidtabeller går nästa en halvtimme senare. Då man tänkt äta på en viss resturang, men menyn stämmer inte. Det man vill ha finns inte just den dagen fast man blivit lovad. Då butiken man ska in i är omöjlig att komma in i pga kortege av sportiga bilar. En sån dag då man råkar träffa fel kollega som får ens bra humör att sjunka. Då man ska fixa present, anstränger sig o när allt är klart ser man att bäst före datumet på chokladkartongen är sedan länge passerat. En sån present kan man ju inte ge bort! Det är ju som att ge bort en kaktus på alla hjärtans dag nästan. En sån dag hade jag. 

Kanske inga stora katastrofer. Men alla små kommer samtidigt! Som blåst i för kort klänning och skavsår på tår inträffar precis då man behövt lite medflyt. Då. Då får jag för mig att reklamera en vibrator. Ja. För naturligtvis pajar den också. Just den dagen. 

Jag skulle ju bara ha låtit bli. Inga ods i världen sa åt mig att det skulle gå smärtfritt. Hade pratat med ägarna för företaget o min dyra vibrator laddas inte. Det var som en fars varje gång den skulle användas, den korta sladden i uttaget o hoppas att den surrade lite just då man ville. Men den la av vid varje beröring. Så ska de inte va. 

Skrev på den avslöjande adressen på kuvertet o vandrade iväg till posten. Tjejen i kassan kollade skeptiskt på kuvertet och tog fram ett portabelt brevinkast. Nu skulle det avgöras om det skulle skickas som skrymmande brev eller inte. Då hon försöker pressa det något knöliga kuvertet genom luckan rivs alltihop upp! Ritch låter det då kuvertet går i sär. Hela vibratorn sitter fast. Jag väntar bara på att den ska ramla ut ur kuvertet och landa på golvet framför henne. Varför inte börja surra igång också. Medan allt jävlas.

Hon blir något stressad av situationen och försöker putta ut eländet i någon riktning. Hela brevinkastet håller på att gå sönder. Det går inte att få ut den och alltihop sker i slow motion i min hjärna. Jag vill dö. Varför fick inte detta bara gå lite smidigt? Det löser sig till slut som så att jag får nytt kuvert. Måste skriva adressen på. Igen. 

Ja just det. Nämnde jag att det stod två män bakom mig i kön? Jodå, visst serru. En skitssygg. Båda kollade lite nyfiket, men stod till synes lugnt och väntade. De såg inget. Förutom möjligen en något stressad kassörska samt en något uppgiven jag. Som var väldigt generad och inom mig konstaterade jag att om karma finns, så måste jag varit ett riktigt as i mitt förra liv.