Dörren slog igen bakom mig.

Hon stod redan där, barfota på det mörka golvet, klädd i svart som om natten själv hade formats runt hennes kropp. Hon sa inget först. Hon lät bara blicken glida över mig tills jag kände mig avklädd långt innan hon rörde vid en enda knapp.

”På knä.”

Rösten var låg, kall och självklar.

Jag lydde.

Hon gick långsamt runt mig. Hennes hand vilade ett ögonblick över min nacke, fast och kontrollerad. Inte öm. Inte ännu. När jag försökte se upp grep hon mitt hår och höll mig kvar.

”Du tittar när jag tillåter det.”

Pulsen slog hårt. Jag kände hennes kropp nära, värmen, doften, den laddade tystnaden. Hon visste exakt vad väntan gjorde med mig och lät den dra ut tills varje nerv brann.

”Säg varför du är här.”

”För att lyda dig.”

Hon skrattade mörkt.

”Nej. Du är här för att du är trött på att låtsas vara stark.”

Orden träffade djupare än hennes grepp.

Hon knöt ett svart band kring mina handleder och drog mig upp mot väggen. Hennes mun stannade precis vid min, nära nog för att plåga, inte nära nog för att ge mig något.

”Du får ingenting för att du vill ha det.”

Hennes fingrar gled över min hals och vidare ned över bröstet.

”Du får det när jag bestämmer.”

Sedan kysste hon mig hårt, hungrigt, som om hon ville sudda ut varje tanke jag hade kvar. Jag svarade instinktivt, men hon drog sig undan och höll mig stilla.

”Lugn.”

Jag andades tungt.

”Bra pojke.”

Skammen borde ha kommit.

I stället kom friheten.

Hon såg det i mina ögon och log.

”Där är du.”

Sedan tog hon kontrollen igen, och den här gången gjorde jag inget motstånd.