...så sakteliga.

Efter att ha parkerat sig i nedfällt läge i snart två månader har mungiporna äntligen börjat lossna... ett andra litet trauma, denna gång involverande en familjemedlem, men som fått sin lyckliga upplösning gav faktiskt lite perspektiv på tillvaron - en som ändå ÄR rätt så god.

Men det är ju ändå så att man känner det man känner. Också när man är ledsen så måste man ju få vara just det, eller hur? Man måste få vara det och genomleva det, en dag i taget, för att rätt vad det är så känns det lite lättare i hjärtat, i kroppen, i mungiporna. Det hindrade inte att jag tills för några dagar sedan faktiskt fräste åt mig själv för att jag var så trött på att vara trött på mig själv att jag bara går och är oglad hela förbannde jävla tiden. Och när man är trött på att vara trött på sig själv, ja då jävlar ÄR man.... långt gången.

Jag talar givetvis om tiden efter mitt Magplask (se förra blogginlägget) den nionde juni. Man kan stå och skrika sig hes, hjärnan är så förbannade trött på hjärtat som bara suckar, men hjärtat lyssnar inte. När har någonsin ett hjärta lyssnat på förnuftet? *ler brett*
Får jag säga det en sista gång?! Får jag? Jag får? Detta är mitt utrymme, vem kan hindra mig ;) Nå, det ligger ett visst värde i att göra det här och då tar jag väl och gör det då.

- Jag saknar dig. Jag saknar er. Det gör jag. Ni är helt fantastiska människor vilka jag önskar allt gott. Jag saknar ändå mest DIG, saknar våra långa nätter bubblande via Fejjan. Jag saknar hastigt möte för kram eftersom vi inte setts på en vecka. Jag saknar ditt leende. Och kropp. Och kyssande mun. Och slickande tunga. Och underbara kuk!! (ÅH!) Och att spela kort på tre, älska på tre, snacka på tre. Saknar att hångla med henne, att kyssas långsamt och njutningsfullt, bli bultande het i fittan och bara längta efter mer. Men mest saknar jag dig.
Fast jag har fått lite distans nu... fördel tid som går. Ja, jag saknar. Men det är okej. Det är verkligen det (jag lovar, Paz och Jeb :-))

En sista sak bara. Han klippte pangbom, jag fick ingen chans att skriva till honom. Jag skrev dock till henne och fick svar innan vi också avslutade. (notera skillnaden i ordbruk här, det visar nämligen på något) Eller jag avslutade, det kändes för jobbigt att se hennes statusuppdateringar efter "klippet".
Nu till min fundering och nej, jag har redan bestämt mig för att INTE skicka det där sms-et jag har gått och funderat på. Säga typ "saknar dig, önskar er allt väl, ville bara få säga adjö". Som jag skriver här och nu, funderar igenom det här, så inser jag bara ännu mer att det är en dum idé.

Däremot fruktar jag lite den dag i framtiden då jag råkar se någon av dem. Nejdå, inte "pinsamt". Sådant sysslar inte jag med. Men "hur kommer det att kännas?" DEN frågan skrämmer mig en aning...


Ta vara på varandra. Vi är, ALLA, långt mycket mer lika än vi går runt och tror.


Från ett
sommargrönt
Dalarna

//missRed