Inte nog med att jag har gått omkring och hoppats på något som är lönlöst i tio jävla bortslösade månader jag ägnar tid till att ge en vän 'konstgjord' andning och för vad?? Ingenting! Vännen VET så väl att det jag säger är rätt, men vännen VILL så gärna att det ska gå att ordna situationen vännen är i ändå..

Och när det blir för jävligt, ja då vänder sig vännen till mig (vi pratar förvisso annars med men det är aldrig riktigt bra med vännen) och är nedbruten och jag kan bara se på när min vän mår sämre och sämre och sämre.

Jag är LEDSEN men jag KAN inte 'rädda' dig! Jag har ingen mirakelkur för att du ska må bra. Jag kan stötta, jag kan ge råd, jag kan finnas, men jobbet måste du göra själv.
Och just nu känner jag mig så urlakad på känslor så det finns bara sorg kvar.. För mina barns skull måste jag backa trots att det skär i hjärtat när jag hör din röst när du mår dåligt. Efter ett tag så blir du gladare men jag vet att när vi har lagt på så kommer du nästa gång du eller jag ringer låta lika nere igen...

Jag vet inte hur mycket jag orkar. En vän sa i fredags: Man får det man tål.. Jag tål en hel jävla massa då tydligen.. När ska jag få leva glad mer än några få dagar i stöten? När jag lägger ner önskan om en man att älska och som älskar mig tillbaka?
När jag lägger ner att finnas för mina vänner? Leva ensam med barnen och bara gå till jobbet och sen hem? Vad är det för liv...

Min dörr är alltid öppen för dig, men det känns som om jag ger upp nu.. Du måste själv komma underfund med vad du håller på med och du måste själv våga släppa taget.