Den frasen läste jag på instagram idag. Den bet tag i mig. De där med känslor kopplat till vett och förstånd är lite svårt ibland. Man vill så väl o jag försöker alltid längre än jag ska. Ursäktar, vrider, vänder och försöker förstå även det som aldrig förklaras. 

Men nu tog tålamodet och orken slut. Viljan finns inte där och jag blev enkelt sagt förbannad över hur min äldsta kontakt här inne beskriver det vi haft. Hur vissa saker känts och hur speglingen blir kring mitt agerande i vissa frågor. När allt jag nånsin velat har varit att vara en bra kamrat. En person att ventilera med. En vän. Nån att diskutera och slänga käft med. 

Jävligt trist... Det känns trist. Alla timmar man lagt ner på kontakten. Men nu fanns ingen lust kvar att försöka starta upp en död motor igen...