Jag kan inte bo kvar här med honom. Det går bara inte. Men att bara lämna går inte heller. Jag kommer förlora allt. Styvbarn och deras barn. Hela bekantskapskretsen är något jag fått genom honom. 
Men jag börjar inse att han inte är snäll mot mig. Och jag förtjänar inte alltid att bli förminskad. När man träffar andra -som förvisso inte behöver leva med mig- som är snälla och trevliga och faktiskt ser mig/hör mig, så blir jag både rörd och osäker (för enligt honom är jag så svår att ha och göra med ibland ) jag är partisk men tycker jag är väldig lättsam, enkel och gladlynt. Alltid glad. Utom när han är i närheten. Öppnar han truten kommer det gnäll. Om jag så fått gjort 30 grejer en dag (vågar knappt vila trots att jag måste enligt läkaren-pga hjärntrötthet) är det alltid gnäll om det jag inte hann. Eller att jag prioriterade fel. Aldrig ett "ok, ta det imorgon".

En konstant lista på allt som ska göras. Aldrig en dag med andrum. Aldrig. Han lugnar inte mitt nervsystem och det är den springande punkten har jag förstått. Jag är aldrig avkopplad med honom, för han har lärt mig att det är fel. Det är även fel att förvänta sig en dag utan måsten. Oavsett semester eller helg. Jag har ingen att prata med så skriver detta för mig själv. Måste ta itu med det här. Hur jag nu ska orka.

Sexet är så viktigt att det skrämmer mig. Att vara med andra genom åren har fått mig att inse vem jag egentligen är.  Det är inte bara "ligga" det är själens smörjmedel. Det är fan i mig andligt.
Jag måste bort härifrån. Men hur börjar man ens?