Jag älskar att ha killkompisar. Det har jag alltid gjort. Det är inte helt enkelt, alla gånger. Speciellt inte om man är upptagen. Misstänksamma sambos och så vidare. Men de är underbart med killkompisar. Inte sällan finns där en förbjuden kemi. Inte alltid. Men den där förbjudna känslan av hur det skulle vara att hångla med kollegan. Eller knulla med makens jobbarkompis. Eller släkting som alltid haft ett gott öga till mig... 

Jag är ganska nöjd i livet. Relativt. Men Gud vad jag saknar den där pirriga känslan... Att bara med ord få min kropp att vakna och vibrera. Att bli så gales igen att man inte vwt vart man ska ta vägen. Den där leken. Spelet. Vänskap som glider över i förbjudet men ändå lite tillåtet. Där man skiljer på irl och url. Men vandrar in och ut emellan. Den är svår. Men jävlar så eggande. 

Att hitta nån att skriva med betyder mycket. Men vem som helst kan bli frustrerad och längtande.det krävs något alldeles speciellt. Tillit och vänskap för att våga blanda och ge. Men när det händer tillför det massor. Ett oförargligt komplement till verkligheten. Bidrar det inte med njutning för båda så är det inget värt. 

Längtar efter att vandra iväg med rätt person i fantasins värld...