Får bli mer vardagligt. Men det verkar folk uppskatta. Fått några mail om det.
Mer av mig verkar gillas.
Noveller kommer nog dröja. Jag har ingen jag ligger med. Han jag var senast med skriver lixom aldrig som "hej ska vi ses". Jag har försökt pytte lite. Men ej fått svar på det.
Så det ligga la på is. Men jag tänker ha han som vän, eftersom jag gillar hans personlighet.

På Tinder har jag 280 matchningar. Men jag skriver ej till någon.
Men lixom vad ska man säga. Jag vill lixom ej träffa en främling på stört. Jag vill lära känna han lite innan. Sen kanske ses bland folk o säga hej. Sen så har jag jätte begränsat med tid då jag har familjen min o en fyrbent.

Så de som jag redan skrivit med, har ej fattat hur det går till hur det funkar för än. Alla vill bara öppna sina dörrar o släppa in mig i deras sovrum på samma dag man ens säger hej till någon. Asså vill de ha lättfotade tjejer som kommer o går bara för att de säger kom nu. Då får dom leta vidare. Jag e den person jag säger att jag e o ingen annan. Jag gör det som jag säger att jag ska gö o vill ej mer än sånt som jag säger ja till. Visar jag tecken på motstånd, så fråga mig hellre än antyda.

Så nej jag skriver ej till nån typ.
Jag träffar inga dejter heller just nu.
Min gubbe får ställa upp då o då. Helst vill han mer sällan.

Saknar sexet jag hade med Tizer.
Saknar när han pullade mig till en regnskog. Fast kan ej kalla min till en skog utan skog.
Saknar han mycket. Men nej han får mig ej. 
Saknar alla jag vart med som varit snälla mot mig då man har varit i sängen.
Saknar ju även Ghosta, fast vi aldrig låg. Men när vi träffades var han snäll.
Men mest saknar jag ni vet vem. Han var inne i spelet idag. Var bara tvungen att åka till hans ställa i spelet. Men jag ville ej att han såg mig. Men hela kroppen fylldes av ett pirrande rus. Tittade mig runt i hans ställe på spelet. Sen drog jag innan han märkte av att jag var där. Så inget han vet eller får veta.
Kontaktar jag han så e jag snabbt in i hans armar där han håller om mig o jag har min näsa tätt in på han så jag kan få känna hans doft. Jag vet att han kommer låta mig. Men sen kommer han gö så jag ej får veta när jag får se han igen o det e en plåga av tortyr som e som en drog man ej kan släppa.
Men kan jag stå ut o försöka att ej träffa han så går det över nån dag i framtiden.
I augusti e det ett år sen vi ej har setts. Han har inga problem med att jag ej finns i hans liv. Men jag har tortyr att ej va i hans.

Nu börja jag skriva med en snygg kille.
Så hoppas han existerar. Hoppas det han säger e sant.
Har så svårt att tro att människan finns.
Ja ni vet när man blivit lurad så där extremt många gånger att man tappar hoppet.
Att han e bara en sån kille som vill skriva med än så man får förtroende för han så man berättar mer om sig själv o visar mer av sig själv ju längre tiden går. Sen när man ska träffas, som falska människor säger att de vill ses. Så dagen kommer o in i det f**king sista så får dom förhinder påstår dom. Men egentligen ville dom aldrig ses, för att dom var fulare än bilderna dom skickat o har säkert fru o kottar.
Så bästa jag kan gö e att beställa träff så fort som möjligt o så ej ge så mycket av mig själv. Dels för ej bli sårad o för alltid va på sin vakt.
Men nu kan jag verkligen ej för än 31 juli, då jag blir kottefri.
Så ni får bara hålla tummarna att denna killen ej e en bluff. O att han e snäll. O så snygg som hans bilder. Sen att vår kemi ska stämma.
Jag tror ju på mig själv. Kanske låter mycket ego o så. Men jag tror han kommer gilla hur jag ser ut irl o hur jag e som person. För jag aldrig varit med om annat där.
Vet ej hur man ska förklara utan låta som en tycken snobb.
Jag e ju en fin person som bryr mig mycket om andra, i alla fall om människor som e snälla. Människor som ej e snälla, ja dom e jag deras karmab*tch.

Små händelser på stan vill jag berätta om med. 
Jag går ensam mot ett ställe jag ska till. En kvinna passerar mig på trottoaren. Hon såg ledsen ut. Jag börjar tänka nån sekund, sen vände jag om gick mot henne -Kan jag hjälpa dig med nått? Du ser ledsen ut. Sa jag till henne.
-Åh, nej. Det är bara vinden som gör mig torögg. Tack så h*makt mycket att du fråga. Sa hon o vi skildes åt.
Jag var nöjd med min lilla insatt fast hon ej behövde mig. Men att jag stannar till o kan finnas för främlingar, det gillar jag i själen. Jag skulle annars tänkt på henne hela kvällen o undrat hur denna främling mådde.
Samma vecka så på Avenyn mitt i natten. En tjej sitter bakom ett gäng som står o pratar med varandra med ryggen mot henne. Hon gråter för sig själv. Ingen har varit vaksam o sett detta. Antingen e det hennes vänner, eller så e det bara folk som står där o ej ens sett att hon sitter där.
Jag har lite bråttom till min vagn. Men jag vet att jag kommer må dåligt om jag skiter i henne. Så missar jag min vagn får jag la vänta på morgonrrafiken 2timmar senare.

Så jag gick fram till henne. -Hur går det?
Hon svara att det går ej så bra. Att hon blir ledsen av att taxin tar sån tid o verkar ej komma fast hon beställt än. 
Som om det var hennes största problem i världen, det e ju bara beställa en ny. Inget jag sa, ville ej förminska hennes katastrof.
Så jag tittade med henne med mobilen. Hon såg taxin på kartan röra sig. Hon kände att med mitt stöd så gick allt bättre. Jag var med henne kanske 5min. Taxin kom. Jag peka på den o hon blev jätte glad o fick iväg till den.
Skönt för mig att se att hon kom i trygghet o att det ej va större problem än så. Så jag fick nu ta lite snabbare steg till min vagn. Men ej för snabba för min skaddade fot jag har.
Jag hann med vagnen.