Det känns som att jag har glömt bort hur man ler...

Det är nu över en vecka sedan. Rader i ett mail. Svarta krumelurer på en skärm. Så oskyldiga, så intetsägande var och en för sig, men sammantaget... Du vet den där känslan av hur botten bara faller ur magen och försvinner. Visshet. Vill inte men hej, där är den. Ett svagt ilande i armarna till och från, det har också visat sig vara ett tecken, jag känner det nu bara jag skriver om det. Sorg. Förlust. Sorg!!


Jag saknar dig. There, I said it!! För första gången på denna vecka, lite mer... jag har gråtit, men inte pratat om det. Inte med någon. Ja, jag saknar nog er också, men mest dig. Botten faller ur magen lite då och då. Stundvis kan jag känna mig som vanligt, särskilt i samband med hobbyn och folket där. Men annars...


Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig.


Jag hade glömt hur det känns. Jag hade ärligen och uppriktigen glömt att det kunde göra så ont. Eller ja, jag har varit värre däran, det skall gudarna veta. Den här känslan... fan om den någonsin ändras. Som sagt, magen värkande tom (kärlek och sorg sitter tydligen inte i hjärtat utan i magen) och sen munnen... mungiporna som har bestämt sig för att parkera sig i nedfällt läge, tunga som betong.

Det här kommer att ta tid. Det får ta sin tid! Jag vill trycka FF redan nu och få det gjort, överstökat, men det går inte. Det måste få ha sitt förlopp.


DUMHUVUD!! Allrakäraste dumhuvud, fanihelvetesjävla SKIT!! Ja, jag skäller på er båda två. På mig själv? Nej. Ärligen inte alls.

"I really feel
that I'm losing
my best friend.
I can't believe
this could be
the end"





Under tiden så tröstar tanken på Raringarna något enormt. Åh så jag litar på dem!! J. som aldrig skulle låta bli att genast säga exakt vad hon tänker och känner när (om) något skulle vara fel. Och så T... jag har inte ens berättat för dig vad som hänt!! Jag har inte... varit redo. Vad gjorde jag utan?? Jag vill inte veta.

Jag längtar till helgen så att jag nästan dör nu. Jag vill bara krypa in i din famn och bara vara. Få bli hållen. Få bli tröstad. Bara tanken på att söka tröst och att få låta dig trösta mig  -  det är stort, för tröstlösa jag.




Jag saknar honom. Men man lär så länge man lever. Se där, en silver lining.