Jag stör mig på människor som hela tiden ska försköna sanningen gällande utseendet. Jag menar, utseendet är ju liksom fakta, varför inte bara gilla läget?

Jag är fet. Jag är inte "mullig". Jag var mullig när jag tog studenten och tokbantade som en idiot och tränade 3 dagar i veckan. Då var jag mullig...med galet snygg rumpa.
Sen vet jag inte vad som hände. Depression, fel på sköldkörtel och fet ätstörning ledde till dagens inte så smickrande kropp. Visst jag vill inte bli kallad fet, mest för att det används som ett nedsättande uttryck snarare än ett neutralt ord. Så säg stor då, eller modell XXL, eller nåt..men kalla mig inte mullig. Det är en förolämpning mot alla urgulliga mulliga tjejer där ute och mot mig också. Om du ska försköna det faktum att jag är fet så borde det innebära att du inte kan acceptera att jag är fet. Men kolla igen..jag är fet.

O män som kallar sig kramgoa nallebjörnar får mig att kräkas lite i min mun. Ni är tjocka eller feta, inte en stabil nallebjörn. "Med ett par kilo extra" = 49 kilo plus. Värsta jag såg var en snubbe som kallade sig vältränad. Var då? Han såg mer ut som Peter Harrysson än Henke Larsson.

Alltså, missförstå mig inte. Jag menar inte att man ska nervärdera sig själv, att man inte får ha bra självförtroende osv. Klart man ska ha det! Men då bör man väl gilla sig som man är? Inte försöka lura sig själv att man är lite mullig när man väger 60kg mer än man borde? Varför inte bara säga stor och vacker? Fet o het? Otränad och galet sexig ändå?

Jag har gått i gruppbehandling för min ätstörningsproblematik (uppenbarligen en inte lyckad sådan haha) och då var det någon som sa att hennes kille hatade den negativa innebörden i ordet tjock. Så han envisades med att kalla henne för sin söta tjockis, tjockisälskling osv. Allt för att ta bort det negativa ur ordet. Varför är egentligen smal= snygg, smart och lyckad... medan fet = ful, dum och äcklig? Om man inte är en grymt rik affärsman, då är det pondus att ha ölmage.

Jag är fet, men jävligt smart ändå. Jag har universitetsexamen, har ett akademikeryrke, är jävligt trevlig och jo jag duschar då och då också. I alla fall på julafton. Jag vet säkert mer om näringslära och bantning än många smala människor. Jag får inte kroppen att lyda dock. Jag sitter inte och undrar varför jag blivit såhär stor. Jag vet exakt hur det har gått till. Jag vet att jag kan bli smalare om jag bara vill och om jag får styrkan att övervinna ätstörningar, ångest, lathet och får medicin för sköldkörteln. Det sista håller vi på med. Jag har gjort det förr, har bantat ner mig 15-25 kilo i omgångar...sen rasar allt och jag går upp igen.

Nu spårar jag ur. Jag vill bara inte bli kallad mullig. Se mig för den jag är. En fet och fantastisk människa med människovärde precis som alla andra. Jag är smart, jag är ett grymt ligg, jag är kräsen så jag sållar bort 80% (uh vaddå, du borde ju vara tacksam för att någon vill knulla dig fetto..duhuh..*dregel*) och jag är alldeles underbar. Man behöver inte försköna sanningen. Jag är fet, men jag är också alldeles fantstisk.

Så sluta kalla er sånt ni inte är. Var den ni är, äg rätten till att vara feta, korta, fula, underviktiga, enbenta och alldeles alldeles underbara.

Nu ska fettot i säng..alldeles ensam... o klia på sina jävla myggbett.