Först och främst, ha i åtanke att jag bara är i början av min resa som poly än så länge. Jag kom till insikt om detta så sent som i somras, jag har förhållanden <3 men vi är bara i starten av det härliga... Okej? Det finns andra som varit med längre och har annan syn på det hela, andra och fler erfarenheter. Jag kan bara berätta vad jag tänker.

Först termerna: skilj på poly-amorös och poly-gami. Poly-gami = månggifte, något man förknippar med religiösa grupper i t.ex. USA, och då det är en man, flera hustrur, mannen härskar. Oinskränkt, vill jag påstå. Bläääh!

Polyamori... :-D Amor = kärlek. Många eller flera kärlekar. Viljan, behovet, förmågan att ha flera relationer samtidigt. Också om man vid tillfälle bara har en raring, är man ändå polyamorös så länge man själv har det behovet.



Det många fastnar på angående poly (jag talar om AMORI så länge jag inte skriver något annat efter denna punkt) är sex, sex och åter... ja, sex. Många tror också att "jaja, detta är ju bara en ursäkt för att få knulla runt med andra". Eller "ingen är seriöööös, kom igen va" Sådant gör mig vansinnig. =) Faktiskt!!

Det de flesta missar är att det faktiskt handlar om relationer. Verkliga relationer, precis lika verkliga som vilka andra (monogama) relationer som helst.
Normen är två personer, exklusiva, punkt. Ägande. Kontrollbehov? Jag måste vara ALLT för min partner. Min partner måste vara allt för mig. Nu kan det ju givetvis vara så att båda vill detta och inte vill något annat!! Men när VILJAN går över till att bli ett MÅSTE och en (i mina ögon) begränsning??

Jag kan vara, och ÄR, romantiskt involverad med fler än en människa. Jag kan alltså vara kär i en person och förälskad i en annan. Jag lovar!! Uppriktigt och ärligen. Det kräver mer... av allt, egentligen. Mer tolerans, mer PLANERING!! Det är heller inte utan sina speciella problem, svartsjuka är faktiskt ovanligt... men det förekommer givetvis. Det tillkommer fler relationer där man bör kunna kompromissa om fler saker. Det är större risk att få sitt hjärta krossat med. Erkänner!!

Men... jag har också långt fler fantastiska och unika tillfällen till kärlek, förälskelse, sex, roligt, allvar, kärlek... *suckar lyckligt* STÖD i livet!!

Och jag behöver inte "äga" min partner. (Jag är hetero, sträng taget, så jag benämner honom "honom" nu) Jag är faktiskt så trygg i mig själv och i oss att jag blir glad när han finner en till lycklig förälskelse. Varför inte?? Han mår ju gott av den! :-D  Lika väl som han blir glad när jag finner en människa jag blir förtjust i... En ny relation KAN ju ersätta en gammal!!! Men det MÅSTE INTE prompt. Inte så länge viljan och kärleken finns kvar.

Ett annat scenario handlar om en polyamorös människa som finner kärleken i en person som inte alls kan tänka sig det minsta lilla åt det hållet. Polyn (förlåt!! XD) kan då välja att lägga band på sig i sin relation, att lova vara sin partner exklusivt trogen och hålla det. Detta gör, enligt mig, inte den polyamorösa männisan mindre polyamorös för det. Man är den man är, sedan hur man väljer att agera ut sig själv eller ej är ett val. KUNDE folk förstå att polyamori inte är ett VAL utan de facto HUR MAN ÄR... skulle världen bli lite enklare att leva i. Huruvida en människa "väljer att  vara homosexuell" (etc) eller ej är också det omdebatterat *himla med ögonen*

Att vara "trogen" eller ej... är en så ointressant fråga att det finns inte. Uppriktighet, ÄKTA välvilja, att släppa på sitt ego, lugn och trygghet i sig själv (MINNS: jag talar bara om mig själv och mina erfarenheter och känslor!!) ...sådant låter nog som något otroligt konstigt i relation/relationer. Eller så låter det bara ovant. Men vi existerar. Vi är rätt många. Och vi är seriösa. Vi ÄR dem vi ÄR. Helt enkelt.

Och nej. Jag känner INTE att jag måste frälsa alla andra. Jag är däremot övertygad om att fler människor skulle finna detta befriande om de fick höra talas om det och på allvar kunde överväga om det skulle passa dem! Den stora massan människor kanske, efter  övervägande, kommer fram till att "neeej, jag trivs bra som mono" =) och då är det också underbart härligt. Tycker jag!!
Jag har dock kastat av mig en hel del av de "måsten" och "föreställningar om vad jag ska göra, tycka, tänka" jag fått med mig sedan jag föddes och det har varit oerhört befriande. Lite skrajset är det också, oroande, för man blir ju ändå tvungen att tänka till, fundera, bestämma sig på nytt och i processen ingår obönhörligen att man ändras i grunden. Oroande, ja, men däri ligger ju halva charmen.


En hel del tankar, i grunden författat i ett mail till en medmänniska på K6. Jag ÄR rookie! Och jag kanske inte förklarar så bra. Men jag försöker goddamnit!! :-D