Till saken. Jag är rädd. Jag är livrädd. För vad? Jo för män. 

Jag har bagaget fullt av dåliga erfarenheter så jag har blivit jäkligt bra på att jaga iväg dom som hade kunnat bli bra erfarenheter. Jag testar och testar för att se om de står kvar. Till slut pressar jag gränserna så långt så de drar och jag har ännu en dålig erfarenhet i bagaget.

Jag litar inte på folk och blir snabbt revirtänkande. Helt sjukt. Jag får revirtänk om karlar jag inte ens egentligen har en tanke på att möra. Min hjärna är trasig.

När jag sätter mig ner och diskuterar med kloka vänner som ger mig utanförperspektiv vill jag bara slå mig själv i pannan och säga "Doh". Jag är inte dum i huvudet, jag vet att mitt eget beteende jagar bort bra människor, jag kan bara inte behärska mig. Det slår slint, jag backar och hamnar i tidigare relationer och reagerar på samma sätt. Först blir jag den taggiga, sen kryper jag ihop och blir den ursäktande varelsen. Inte konstigt egentligen att man bara samlar galningar på hög, vem annars skulle stå ut med mitt beteende?

Samma sak när det gäller att träffa någon. Det kan gälla en kravlös fika för att säga hej.. eller filmkväll som underförstått kommer leda vidare. Jag står där på kanten och vill, vill, vill men vågar inte ta steget. Jag är så jävla rädd för att bli nobbad och sårad. Att jag inte duger, att bli utnyttjad för engångsligg och sen hörs man aldrig mer. Så jag leker med så länge det går, sen när jag står där på kanten och vinglar, tar jag alltid ett steg tillbaka.

Hur ska man lära känna någon om man alltid backar? Jag vill verkligen, det handlar inte om att inte intresse och vilja finns. Men jag vågar inte. (Ok nu kommer alla nobbade att börja kalla mig fegis så jag får väl tillägga att i 99% saknas vilja och intresse, pratar om dom där 1% nu)

Så hur ska jag våga? Försöker klä på mig fallskärmar, knäskydd, hjälm och alla tänkbara säkerhetsanordningar för att inte landa med krossat hjärta eller krossad självkänsla, men jag vågar ändå inte hoppa. Hur svårt ska det vara?

Jag gör det nog värre för mig själv genom att dra ut på det också, ju mer man snackar med någon och vänjer sig vid att dom finns där, desto mer har man ju att förlora om allt skiter sig. Träffas man hyfsat snabbt och det inte klickar.. ja då vet man det och båda kan gå därifrån hela och glada ändå. 

Så.. kan någon snälla kanske knuffa mig utför kanten? Ta min hand och dra med mig?

Sen kan någon också tejpa för munnen och knyta ihop mina händer när det slår tilt i hjärnan så jag slipper släppa ut alla nojor på en oskyldig stackare som inte förtjänar det. Behöver lära mig att räkna till 100 innan jag reagerar. Gå därifrån och sov på saken innan jag slänger ur mig saker.

Allt var så mycket lättare när jag var 20, då träffade jag folk och det gick som det gick. ingen katastrof om det inte funkade. Träffade flera killar som bara stannade kvar på det vänskapliga stadiet också och det var helt okej. Vi hängde och kollade film och inte deppade jag för att det inte blev mer.

Men nu? Nu vågar jag inte ens säga hej. Självkänslan är noll.. är för ful och fet så ingen vill ha mig.. är för sabbad i huvudet för att funka med män. Ja det är så jag tänker i alla fall. 

Så hur gör man för att våga? Att inte överanalysera allt och bryta ihop för minsta lilla som man kan tolka negativt? Tips kanske?

Om jag inte vågar kommer jag sluta för evigt ensam...i ett hus..med 100 katter och 32 hundar... gå på stan med oborstat hår och mumla konstigheter. O det vill jag ju inte. Jag vill hångla, kramas, känna en mans närhet, somna bredvid någon, sniffa halsgrop.. skratta..diskutera. 

Jag vill våga leva helt enkelt.