Så, nu vet de flesta att vi ska separera. Jag letar bostad för fullt. Kommer sälja 740in efter pappa. En -92a. Ganska fint skick! Sista årsmodellen 740. Får en hyfsad slant. Såpass att jag kan köpa en anständig bil. Regina-insprutning, vanskligt. I övrigt underbar bil. Men jag behöver nåt modernare. 

Har har inte känt mig så avkopplad, på evigheter. Jag ställer till det för honom, säger han. Men jag kommer få det besvärligare än honom, menar han. Jaha. Inget är besvärligare än att leva med honom. Självkär. Snarstucken. Envis. Blind. Åh som han jobbat hårt för att "ge mig ett anständigt liv". Aw. I samma veva hånar han mig när jag vill åka och bada en stekhet sommardag. Eller bara slappa en dag när allt viktigt är gjort. Jag är allt annat än lat, tro mig. Det här går bara inte. Letar boende. Jag skulle vara lyckligare i en skokartong. Lever för närvarande på sjukpenning efter min stroke. Fysiskt återställd, men hjärntröttheten...dock tror jag att när jag kommer ifrån denna dränerande situation kommer ha energi till att återhämta mig och därmed också kunna jobba iaf deltid. Det löser sig. De bekvämligheter som försvinner är bara tillfälligt. Jag klarar mig själv. Har inga höga krav. Vill ha lugn och ro. Sex. Glädje. En fristad. Något att arbeta med. Som ger mig lite trygghet och en guldkant. 

Det är min tur nu. Jag vill känna mig sedd, omtyckt, värdefull. Många är helt på min sida. De förstår inte hur jag stått ut. Mina styvbarn med familjer älskar mig, de sa det rakt ut när jag berättade. Jag är familj, oavsett. Jag kommer aldrig snacka skit om honom. Men jag kommer heller aldrig hymla med hur han har behandlat mig. Jag glömmer aldrig de gånger han sagt att jag ska vara tacksam över att jag är med honom, vilken annan man som helst skulle spöa skiten ur mig med tanke på hur uppkäftig  jag är när jag ställt honom mot väggen angående sitt beteende. Tack, så storsint av dig...

Det kommer bli bra. Men jag ska skaffa någon att prata med. Börjar inse att jag levt i en våldsam relation, med psykiskt våld snarare än fysiskt. Vill inte dra med mig de ärren in i livet 2.0.