Bryggeriet

Doften av malt och varmt stål låg tung i lokalen. Det var inte som den torra, hårda doften i de gamla verkstäderna; det här var en levande process. Reimanni stod vid den stora kopparkitteln i det lilla hantverksbryggeriet. Han lät handen vila mot den polerade ytan. Han visste precis hur många grader vätskan höll bara genom vibrationen i stålet. Det var logistik, kemi och tålamod – en ritning som krävde en man med Riktigt Jävla Lugn.

"Hur ser mätvärdena ut?"

Rösten kom bakifrån och den skar genom tystnaden som en perfekt slipad egg. Det var Heina. Hon stod lutad mot dörrposten med armarna i kors. I arbetsljuset såg hon hård ut, nästan industriell i sin hållning. Men Reimanni visste bättre. Han hade hört den biokemiska musiken i hennes röst tidigare.

"Sockerhalten faller precis enligt ritningen," svarade Reimanni utan att vända sig om. Hans röst var stabil, en bärande balk av serotonin. "Jäsningen har börjat. Nu är det bara trycket som ska kalibreras."

Han hörde hennes steg mot betonggolvet. När hon ställde sig bredvid honom vid kontrollpanelen kände han doften av henne – en blandning av frisk luft och det där begynnande oxytocinet som alltid väcktes i hans närhet.