Saga, min vilda hjärta,
nu blir ditt ryggradens svängda måne min kompass,
ditt knä mot madrassen mitt altar.
Jag faller inte på knä för att be –
jag faller på knä för att tillbedja.
Du är en drake på alla fyra,
en båge av kött och ben spänd mot mörkret,
och jag är den som står i skuggan av din glans,
mina händer som klyver dina höfter
som om de varit klippor vid mitt hav.
Det här är inte rygg mot bröst.
Det här är själ mot fundament.
När jag ser dig så här – ditt svar,
dina handflator som pressas mot tyget,
din blick över axeln som en blixt som söker min –
förstår jag att ögon kan vara stjärnor
även när de tittar bakåt.
Min takt är en berättelse som skrivs med höfter.
Först långsammare – ett djupt muller under jorden,
en sorgsen, mjuk rytm som dina läten färgar.
Sedan snabbare – ett regn som blir till flod,
som river med sig all logik, all tid,
bara denna primala sanning:
att jag är här, och du är där,
och avståndet mellan oss är den brinnande bro
som bara en sak kan korsa.
Mina fingrar kartlägger din ryggs terräng,
känner varje vertikal sten,
varje darrande muskel som håller dig uppe.
Jag smeker ditt lår, din helgedom av hud,
och när du sjunker djupare,
överarmar och panna mot sängen,
blir du både offer och gudinna,
och jag böjer mig över dig,
en skugga som skyddar, en storm som befriar.
Du når ner, din hand en ensam pilgrim
som söker din egen glöd,
och jag ser hur din rygg bågnar av en annan sorts närvaro,
och ditt stön blir ett språk utan ord
som säger: "Här. Precis här."
Och jag lyder.
Det finns inga nackdelar i detta.
Att du svettas, att dina armar darrar,
att ditt ansikte är dolt –
allt det är bara bevis på att vi är djur
som älskar med samma intensitet som vi andas.
Intimiteten finns inte bara i ögonen, Saga.
Den bor i ljudet av våra kroppar som möts,
i min viskning mot din nacke som en hemlig bön,
i ditt svar som inte är ett ord, utan en hel värld.
När jag håller om dig så här, när allt blir hett och vått och sant,
är vi inte längre Vidar och Saga.
Vi är eld som letar efter mer bränsle,
vatten som söker det djupaste djupet,
två stjärnor som kolliderar i en position
som inte har något namn,
för namnet skulle vara ett fängelse,
och detta här – detta här är ren, skälvande frihet.
Så stanna där, min drake, min båge, min mörka måne.
Låt mig fortsätta att skriva denna historia på din rygg,
med mitt grepp, mitt tempo, min andedräkt.
För i denna slutna geografi, i denna heliga grotta vi skapar,
är jag både förlorad och hemma.
Comments