Hon stod framför spegeln i hotellrummet. Den långa klänningen i svart, med smakfulla guldbroderier och en ganska vågas slits, formade sig mjukt kring den kurviga kroppen. Hon hade alltid tyckt hon var för tjock, men Fredrik uttryckte ofta sin besatthet av hennes kropp. Inte bara i ord, tvärtom. Hon strök lätt över den mjuka magen som putade lätt under klänningen. Rumpans mjuka kullar gav ryggen en vacker svank. Bysten var nästan överdådigt fyllig, och hade urringningen varit några centimeter djupare hade hon inte kunnat visa sig i salen.
Guldörhängena med gröna stenar skimrade svagt i den dämpade belysningen. Ögonmakeupen var kraftfull, sotad. Hennes blågrå ögon framhävdes av nyanser av vinrött och brons. Läpparna glänste rosenröda. Hon särade lätt på dem. Såg tungan glida över de vita tänderna. Hon undslapp sig ett svagt hummande när hon betraktade sin spegelbild. Några hårtestar ringlade sig ned över de nakna skuldrorna, från den lösa tofsen som var fäst med ett hårspänne i guld, bestrött av gnistrande gröna små smaragder. Det var den senaste gåvan från Fredrik. Han hade som tradition att varje jul ge henne ett guldsmycke, innan det årliga julbordet på Skogwhila Herrgård. Hur många tusentals kronor han förgyllt hennes kropp med, ville hon knappt tänka på. Fredrik gled upp bakom henne, la händerna om hennes midja.
-Vad vacker du är. Han kysste hennes hals, helt lätt, där halsen övergick i axel. Hon drog häftigt efter andan. Rysningar spred sig längs ryggen. Hon darrade. Knäna mjuknade. Fredrik kände hur hennes kropp reagerade. Han visste precis vad han gjorde med henne. Hur trosorna snart skulle bli fuktiga, rent utav våra. -Åh, inte nu. Vi måste…gå…ned…åh…vi blir sena, flämtade hon. Knappt förmögen att prata. Hans starka hand tog plötsligt ett fast grepp kring hennes hals. Hans röst var nu hård, men lugn. Oroväckande lugn. -Du. Det bestämmer jag. Det vet du. Kom nu.
Han satte sig ned på sängen, bredbent. Han tittade allvarligt på henne, en blick räckte. Hon visste vad som gällde. Utan ett ord så tog hon av sig de högklackade skorna, hasade upp klänningen, drog skamset ned trosorna och lade sig över hans knä. Klänningens guldtrådar frasade mot hans kostymbyxor. Hon kände mot sin midja hur han redan var stenhård. Den första klatschen sved till och ekade mellan rumsväggarna, fick skinkorna att dallra, nästan förskräckta. Hon ryckte till. Drog häftigt efter andan när smärtan kom sekunden efteråt, och knappt hade hon samlat sig innan nästa slag föll. Och nästa. Och nästa.
Sen kom den. Den varma vågen, som splittrade hennes väsen i tusentals små fragment och på samma gång gjorde henne hel igen. Det var en tsunami av hetta, som gjorde andetagen stötvisa och skakiga, som fick henne att stöna. Tårarna brände bakom ögonlocken och kinderna blev varma, röda. Skammen över hur hon, en vuxen kvinna, uppsnofsad och beströdd med dyrbara smycken låg där fullständigt i skärvor, snyftandes och jämrandes som en olydig skolflicka. Hon tog emot bestraffningen, med en allt våtare fitta. Hon visste bättre än att tala till honom så. Men lusten och njutningen i hans kyssar hade fått henne att tappa fattningen. Han visste alltid vad han gjorde med henne. Alltid. Och så hon då, med en mun som ibland var snabbare än tanken. Hans närvaro gjorde hennes sinne mjukt, fick det annars knivskarpa intellektet att trubbas av och bli till inget annat än ett pekfingers varsamma smekning.
I hans sällskap, gick hon alltid rakt i hans fällor, som han omsorgsfullt och slugt gillrade för henne. Det var ingen konst sa han, så lättdistraherad hon var så räckte en minsta antydan några sekunder av plågsam njutning. Då var hon redan fast. Han var jägaren och hon bytet. Hon var den lilla haren, som snövit och mjuk hastigt ilande genom den snöklädda skogen. Så ovetandes och skyldig till inget alls. Så klev han, tyst och mörk med blodtörstig blick, ur skuggorna och ut i den månskensbelysta gläntan. Hon stannade till en sekund, distraherad av hans mörka skepnad. Och fällan slog igen.
Fredriks fingrar smekte över de mjuka blydläpparna, en fingertopp letade sig retsamt in mellan. Sjöblöt. -Kåta slyna, hur du blir alldeles till dig av lite gammal hederlig disciplin. Man kan nästan tro att du njuter av att ställa till med djävulskap, mumlade han som för sig själv.
Fingret gled nedåt, till hennes svullna klitoris, cirklade lätt lätt, runt runt. Hon suckade. Åh. Sluta för fan inte, bönade och bad hon tyst för sig själv. Så nära, nära, nära. Den andra handen smekte hennes hettande bak. -Såja, såja, lugnade han henne. Nu var du duktig. Rösten mjuknade för en kort stund. Så slutade han smeka henne, och hon gnydde besviket till. -Upp och hoppa. Klä på dig nu, ordna till…det där kaoset, som du själv rår för…sa han stramt, och viftade med pekfingret över hela hennes uppenbarelse. -Seså. Sluta söla nu. Rappa på. Julbordet väntar. Och efteråt så ska jag knulla dig tills du knappt vet vad du heter. sa han och kysste henne lätt på läpparna. Ett flin spred sig hastigt över hans ansikte när han såg hennes rödflammiga ansikte, med mascara som runnit och kinder som glödde av upphetsning, smärtrus och skam. -Vad söt du är, min olydiga lilla slyna, viskade han. Sen ordnade han anletsdragen och blev åter stram i synen.
Hon tog sig samman och återställde ordningen i ansiktet. Men de röda kinderna och blänket i ögonen kunde hon inte göra mycket åt. Inte heller de rödsmiskade skinkorna som knappt lät sig svalkas av den bistra kylan då de gick den korta biten till huvudbyggnaden. Att sitta vid ett julbord i flera timmar, på dessa ömma skinkor, skulle bli en intressant upplevelse. Och han skulle njuta av varje sekund, liksom hon-med lusten och smärtan tätt omslingrade i en ömsint dans.
Comments