I det svaga ljuset såg han det bottenlösa djupet i hennes blick. Så obegripligt hennes gränslösa begär hela atmosfären så bortom all normalitet. Allt, precis allt, andas kättja låga och eld. Hon kommer sakta fram genom rummet som om hon vore av evigheten. Hon står där och andas sin rodnad. Hon skakar lätt och varje fjun på kroppen är statiskt, mot det öppna könet går att utröna hur vackert hon andas ångan in i rummens alla vrån. Hon viskar djuriska obegripligheter. Orden gör ingenting, det är rösten, som en vulkan, att hon skulle krevera om hon inte fick hans pulserande tiger att riva hennes lust långt in i köttets glödande begär. Han hör henne sukta djuriskt av iver. Hon närmar sig honom, i skymningsljuset går tydligt att skönja de mjukt vassa, att de hade kunnat skära mörkret i bitar. Han biter så hon ömmar. Hon rinner mot fingrar, hon river skuldror, när hon för in den skrikande hanen in i köttets hetta, rösten expanderar in i universums rymd. En öppen flod frigjord i tigerns otämjda galax.
Så gör orden till ordet:
Älskar.
Comments