Det värmer ganska gott när män från min ungdom kontaktar mig, typ 20 år senare och ångrar det som kunde blivit. Ångrar att de inte vågade satsa på mig då. Och nu, 15-20 år senare, slås de över att jag är välbevarad och har samma dragningskraft då som nu. Plus att jag är mer erfaren, mogen och ännu klokare nu. Senast häromdagen hände det. Jonatan var 19 år när vi umgicks, jag var 22. Han mindes till och med vilken mat jag stått och lagat som de gärna fick äta med mig när han och hans kompis var i min dåvarande lägenhet.
Han mindes att vi kysste varandra utanför nattklubben och att jag undrat varför han inte använde tunga. Han mindes att han var så förtjust i mig för jag var snygg, annorlunda och icke rökare, något som var väldigt viktigt för honom. Jag mindes hur ordentlig, skötsam och mogen han var, så otroligt söt och nästan så jag trodde han var kristen som sin vän. Han minns till och med hur jag ogenerat pratade sex och erfarenheter, jag skämdes lite nu i efterhand över mitt unga, lite gränslösa jag.
Mitt lite promiskuösa leverne och frispråkiga framtoning hade gjort honom osäker på om jag ville ha nåt seriöst eller bara ville leka av mig.
Jag hade ju precis kommit ur mitt första seriösa och längre förhållande efter 4,5 år. Jag hade alltid varit skötsam och ordentlig, helnykterist och fick i princip ta hand om min alkoholiserade sambo i det stormiga förhållandet. Så som 22-åring gjorde jag helt enkelt en sen tonårsrevolt efter uppbrottet. Jag tog igen sånt jag missat, låg runt och gick från 2 till 17 sexpartners under mindre än 1 års tid. Jag tog min första fylla och festade loss, allt i sökandet efter kärlek och lycka. I försök att hitta mig själv. Ganska klassiskt.
Men man lär sig av erfarenheter och min vilda period är inget jag mår dåligt över eller skäms för.
Det finns dessutom andra erfarenheter och upplevelser jag hellre hade varit utan.
Men allting jag gått igenom har ju gjort mig till den jag är idag och mina erfarenheter har snarare gjort mig väldigt ödmjuk, empatisk och icke dömande, väldigt värdefulla egenskaper som förälder.
Men när Jonathan skrev så blev det verkligen en blast from the past, och det väckte mycket känslor och tankar. Han bekräftade att han inte kunnat glömma mig under alla år och att han ångrar att han inte vågade mer. "Stackare, jag skrämde ju bort dig, du som var så himla söt och ordentlig." "Ja varför gjorde du det, jag hade ju velat mysa med dig och kanske till och med gift mig med dig". Svarade han.
Väldigt fint skrivet, även om han bara är sentimental och kanske hade hoppats på att jag var singel och barnfri som han och villig att ge oss en ny chans. Men även om det är tjugo år sen så är vi ju fortfarande inte gamla och det finns förhoppningsvis fortfarande mycket kvar att uppleva.
Men jag kände mig nog lite gammal av denna blast from the past. Och jag funderar över hur mycket min relativt korta och intensiva vilda ungdom påverkar den jag är idag. Jag är stolt över att vara där jag är idag, stolt över mina tre tonåringar, glad över mitt äktenskap, trots att livet varit tufft och höstens mörker och trötthet tar ut sin rätt. Det är tufft att vara förälder, särskilt när det stormar. Jag har fått vara stark och orubblig trots att vinden blåst så hårt att jag trott jag ska gå itu.
Men att ha en familj, min familj, är ändå en sån enorm lycka, en ynnest.
Vi har gått igenom mycket tillsammans och är otroligt sammansvetsade. Jag och maken har ett speciellt band och en stark kärlek.
Även om jag har lite vilt i mig så älskar jag att vara gift. Och jag kommer nog aldrig känna så starkt för någon annan man som jag känner för min make. Jag tvivlar starkt på att det finns någon mer därute som jag kan känna stark samhörighet med, som har just den personligheten och utseendet som krävs för att fånga mitt intresse, vilket gör att jag är återigen är min lilla "något konservativa- hängiven- enbart hustru, mamma och hemmafru"- bubbla. Fortfarande med ett stort behov av intimitet, lite snuskiga tankar och helt enkelt en stark sexuell lust. Troligtvis är det så att jag undermedvetet söker distraktioner från både mitt påträngande behov och även tidigare obearbetade kriser, ett sätt att hantera och distrahera, genom att njuta av privilegiet och gå all in som hemmafru/hemmaförälder/mamma/hustru/djurmamma, parallellt med att djupdyka i just specialintresset historia och bli ännu mer påläst inom den tidsepoken som jag alltid känt en speciell dragning till. Och jag klär mig gärna i mina nylonstrumpbyxor, sammetskjol med blus och kofta eller klänning. Fixar till mitt lockiga blonda hår som jag som vanligt klippt lite kortare såhär års, med sidbena och retro- hårspännen. Jag känner mig så fin och kvinnlig i mer traditionellt kvinnliga, gammaldags romantiska kläder. Det finns så mycket som tilltalar mig och känns så bekant på nåt sätt, från en tid jag aldrig upplevt men ändå kan sakna till viss del.
Fortsättning följer
Comments