Riktigt Jävla Lugn

Morgonljuset över Luleå var skarpt, nästan kliniskt, som det ofta var i Luleå i slutet av maj. Reimanni stod vid köksfönstret i den nya lägenheten och höll en kaffekopp mellan sina grova händer. Huden på hans fingrar var fylld av små, bleka ärr – fyrtio år av metallarbete lämnar sina ritningar i köttet, precis som livet lämnar sina i sinnet.
Det doftade fortfarande målarfärg och flyttkartonger. På köksbordet låg bankdosan som en symbol för det nya fundamentet. Det femåriga amorteringsplanen var underskriven och klar. Ordningsföljd. Struktur. Fästningen var under uppbyggnad.
Dörren till sovrummet stod på glänt. Där inne låg hon.
Bara några timmar tidigare hade rummet varit fyllt av en helt annan kemi. En intensiv, nästan elektrisk dragning. Noradrenalin och dopamin; jaktlystnad och fokus. Reimanni hade känt sitt eget hjärta bulta mot bröstkorgen, känt hur det fyrtioåriga lugnet för en stund fick ge vika för den där råa, biologiska spänningen. De hade mötts i ett tillstånd där inga ord behövdes, där maskerna föll.
Men han hade känt bryggan. Han hade känt sekunden då landningsstället skulle fällas ut.
Precis när stormen lade sig och oxytocinet borde ha tagit över, hade han känt hur hon stelnade till. Det var som om en osynlig hand drog ner en rullgardin bakom hennes ögon. Kortislet, stressen över sårbarheten, hade skjutit i höjden. Hon hade vänt sig om, dragit lakanet upp till hakan och blivit helt tyst. Apatisk. En mur av frost mitt i den spirande vårnatten.
Tidigare i livet hade Reimanni kraschat i det läget. Hans egen osäkerhet – den där gamla rösten som frågade om han räckte till – hade vaknat. Han hade börjat kalkylera, analysera, skickat laddade sms eller krävt svar, vilket bara hade fyllt rummet med ännu mer kortisol tills båda drunknat i hjärndimma.
Men inte den här gången. Den här gången mindes han strategin. Han var vikingen som observerade först och agerade kraftfullt genom sitt lugn.
Han drack en klunk av det beska kaffet och gick med tysta steg in i sovrummet. Han satte sig på sängkanten. Han krävde ingenting. Han ställde inga frågor som krävde logiska svar från en trött hjärn.