Ligger i sängen och gosar. Vi ligger sked och pratar rent allmänt. Jag är trött och halvsover, mumlar ett svar på en fråga och känner hur han stelnar till. Fattar ingenting men känner en knytnäve som träffar revbenen. Han kastar sig ut sängen, får tag i ett ljus och kastar det mot mig. Lyckligtvis hinner jag få upp täcket som skydd. Han lämnar sovrummet och är ursinnig. Jag förstår att jag svarat något dumt och ber om ursäkt. Frågar vad jag sa och säger förlåt. Han kommer tillbaka inom 10 sekunder och jag ser hans skärp i hans hand. Det är dubbelvikt och hans arm höjer sig. Gång på gång slår han mot min nakna kropp med bältet. Jag skriker och försöker skyla mig så gott jag kan. Jag ber om ursäkt, ber honom sluta, säger att det var ett missförstånd. Han lugnar sig, går några varv och kryper ner i sängen igen. Allt är som inget hänt, han lägger sig bakom mig och ganska snart hör jag att han somnat. Själv ligger jag och stirrar ut i mörkret resten av natten.

Det är vanlig vardagkväll. Klockan närmar sig elva och jag är trött, ska upp och jobba nästa dag. Han är rastlös, det kliar i hans kropp och han måste hitta på något. Han vill att vi ska dra ut och blir småsur när jag säger att jag måste sova. Han drar och jag lägger mig.
Jag vaknar vid två, hör hunden skälla och blir irriterad. Säger åt honom att vara tyst men han ger sig inte. Då hör jag dörrklockan. Sömndrucken drar jag på en morgonrock och går ner för att öppna dörren. Dörren rycks ur min hand så fort ag låst upp. En skarp spark träffar mitt på smalbenet och jag hör honom svära över vilken idiot jag är. Jag förstår ingenting, backar undan och lyssnar bara. Jag är en idiot som inte öppnade dörren snabbare, efterbliven för att jag inte hörde att mobiltelefonen ringde på nedre våningen. Hans bil krånglade så han fick gå och det var kallt. Allt var mitt fel.
Jag låter honom svära av sig och går upp och lägger mig igen. Hör hur det blir tyst där nere och väntar på att han ska komma. Han stampar hårt i trappen och jag ser direkt på kroppsspråket att han är arg igen. Han rusar emot mig och höjer sin hand, hans knytnäve träffar sänglampan och den rödheta glödlampan splittras. Splittret sprids över sängen när jag känner en obeskrivlig värme sprida sig i ryggen. Jag ryggar undan men smärtan slutar inte. Han tar tag i mig och försöker trycka ner min nakna kropp i splittret. Jag vrider mig loss och han får se att några bitar borrat sig in i min rygg. Han lugnar sig omedelbart och plockar ur dom, sen städar han undan allt glassplitter. Vi ligger tätt intill varandra, han har somnat men jag stirrar återigen ut i mörkret.

Enough

Det är morgon och helg. Jag ska till stallet och ska köra in honom till stan innan. Vi skojar och busar. Han springer lite ut och in för att plocka ur saker ur sin bil som ska säljas senare. Jag sitter i datastolen med ryggen mot datorn och iakttar honom. Min fina älskling, så nöjd över att bilen är såld, Det börjar bli lite kyligt att ha dörren öppen. Jag sitter i enbart trosor och har en skål kall mjölk och flingor i knät. Han kommer in och sätter sig på bordet någon meter framför mig. Han frågar om jag hört något från mitt ex. det exet och jag är inte vänner, han hade hört av sig kvällen innan och jag bad honom sluta höra av sig, på morgonen hade jag fått ett svar på det. Jag ville ha en mysig dag, en glad dag, en dag utan bråk, så jag sa nej. Jag vet att man inte ska ljuga och det straffade sig direkt. Han hade självklart kollat min mobil redan.
Jag hinner inte riktigt uppfatta vad som händer men jag känner en skarp smärta i ansiktet. Han slår en gång till och träffar mig i huvudet då jag böjer mig bort. Allt känns så overkligt, jag tänker på hur kall mjölken känns när den rinner längs mitt ben. Han tar min mobil och kastar den i golvet. Han skriker att jag är e äcklig hora som ingen vill ha. En ful, fet äcklig hora som bara ljuger. Han går ut och jag får en andningspaus. Vad hände? Jag reser mig efter en stund, torkar upp den utspillda frukosten och plockar ihop min mobil, Jag står i köket när han kommer in igen. Han vankar av och an framför mig och jag tittar i golvet och ber om ursäkt. Han tar tag i min haka, vill att jag ska se honom i ögonen. Jag har händerna för ansiktet som skydd och han knäar mig istället i underlivet och magen upprepade gånger. Mitt i allt ringer min telefon. Det är min vän i stallet. Jag säger att jag är på gång och lägger på, vågar inget annat, hans ansikte är 10 cm från mitt och hans ögon kolsvarta.

Nu får han för sig att han ska kolla min dator för att se vilka jag har horat med när han varit ute. Jag smiter ut i hallen och drar på stallkläderna. Jag säger att han får kolla vad han vill men jag måste åka, de väntar på mig. Så fort jag lämnat huset får jag tunnelseende, allt jag ser är min bil. Jag hör dörren öppnas bakom mig och försöker skynda mig. Han är snabbt ikapp och framför mig. Han knuffar mig bakåt och säger att jag ska in. Jag försöker skylla på stallet, de har ju ringt, men han ger sig inte. Han knuffar mig mot trappen allt hårdare och jag ger upp mer och mer. Framme vid trappen tar han upp en järnstång och höjer över sitt huvud och väser att jag ska in. Jag inser att det är kört. Jag kan ge upp. Vi står kvar i hallen och han skriker om hur dum i huvudet jag är, vilken fet, äcklig hora jag är. Då och då kommer sparkar mot underlivet och magen. Jag orkar inte bry mig längre. Står bara med sänkt huvud och tar emot. När knytnäven kommer har jag inget försvar uppe. Smällen får mig att snurra ett halvt varv och jag faller nästan. Snabbt kommer jag upp och ställer mig framför honom igen, sänkt huvud och tyst. Jag har kapitulerat. Han tystnar tvärt och stirrar på mig, den sista smällen får min ansiktshalva att svullna och bli blå. Han byter snabbt personlighet och blir omtänksam. Han hämtar is att kyla med. Jag tar av ridbyxorna och han ser att nedre delen av min mage redan är mörklila. Han smeker den ömt medan han tittar fascinerat.

De närmsta dagarna lämnar han inte min sida. Han ömsom smeker mina blåmärken, ömsom ber mig dölja dom för att han inte orkar se dom. Det är vardag för en slagen kvinna. Oberäkneligheten. Att alltid trippa på tå, alltid tänka på vad man säger, vad man gör. Han byter från ursinnig till omtänksam på sekunder, från gosig till ursinnig ännu snabbare. Han kollar min dator, min mobil och sakta förstörs jag. Jag orkar inte kämpa emot, orkar inte hävda min rätt. Och han är så otroligt kärleksfull däremellan.

När jag gjort slut insåg jag hur knäckt jag var. Jag kunde börja gråta om en killkompis skickade sms, för jag förväntade mig bråk. Jag fick panik så fort en bil närmade sig och dörren var och är, alltid låst. Det dröjde länge innan jag vågade använda datorn fritt, prata med killkompisar och helt enkelt andas. Jag var trasig, så trasig. frågan är om jag vågar riskera att hamna där igen? Jag har varit singel sen dess. Kärlek gör så ont. Ska man våga? Eller må bättre ensam?