Han skrev till mig på Messenger idag. Högg till i hjärtat direkt. Tårarna började bränna. Ångest puls. Direkt tillbaka till tiden efter vi träffats, där i april. Det hugger i bröstet. Så jäkla patetisk jag är ändå. Jag tror inte jag klarar av att träffa honom mer. Hur jäkla skön han än är.  

Han vet precis vad han ska göra med mig, för att få mig på knä. Han är perfekt på många sätt, sexuellt. En jävla Gud i sängen. Förut räckte det, ihop med att jag gjorde våld på mig själv genom att bara svälja det faktum att han blev kall efteråt, knappt sa ett ord utan bara gick. Jag väntade mig inte rosor och en kärleksförklaring. Men inte heller att han skulle gå från att avguda och avväpna mig totalt i sängen, till att helt slå av strömbrytaren och bli helt stängd. Jag vet att vissa fungerar så. Men jag vill inte ha nån som stänger sig helt efter en stark sexuell och själslig (ja, för mig är det det när jag är i subspace) upplevelse.

En mentalt frånvarande partner har jag redan. Som lärt mig att jag aldrig kommer träffa någon annan som står ut med mig. Mitt sätt. Hur jag kan släppa intellekt och bara njuta ibland. Bli en lustfylld varelse som för någon timme ibland inte vill bara produktiv och fyrkantig (det är jag så det räcker redan). Som vill flyta omkring, njuta, utforska. Ge sinnet näring. Mitt dagdrömmeri. Så är det kanske. Min lojalitet hade ett slut ändå. Jag trodde faktiskt inte det. Men han är inte snäll, när jag börjar känna förakt så har det gått långt. Jag är inte perfekt men jag kan inte förminska mig själv mer, har försökt, men då försvinner jag. Därför är jag här. 

Så nej jag orkar nog inte mer. Han skrev nu: "Jag saknar dig". Ja, jag har saknat dig också. Många många gånger. Men det gick bra ändå. Man överlever. Jag vill vara småaktig och lämna meddelandet läst och obesvarat, som han  brukar göra när jag blottat mig. Men så uppför man sig inte.  Så, 18 års kontakt upphör nog, med en underbar kk som också varit den kallaste jag mött. Efteråt och till nästa gång.