i hela kroppen och knoppen efter den urladdning som ett rejält gråtanfall kan innebära?! Kan någon förklara det för mig tacksåmycketdetvarsnällt.

Jag såg A&K på stan fredag kväll just som jag kom ut från Hemköp cirka tjugo i tio. (För den som undrar: "Magplasket" i den brytningen med dåvarande raringar fick mig att gå på pumpen ganska rejält i början av juni) Jag skyndade på, klarade mig ända hem.

Chockad över att se dem för första gången på flera månader. Rädsla över att bli sårad igen. Rädsla för att känna mig sådär ledsen och förtvivlad och usel och frustrerad och dum och förjävlig igen. Men det som nog främst kom över mig när jag väl var hemma igen, tackochlov bor jag rätt nära stan, var sorg... en stilla sorg för att jag inte får träffa mina underbara älskare igen och att de inte får träffa mig. Sorg för att det hela är så förbannade onödigt.



Nu kan jag berätta för den som undrar; jag ÄR vid rätt god vigör ändå. Chocken över det plötsliga återseendet har lagt sig, jag är helt slut inombords och jag vet att när jag vaknar upp i morgon kommer det hela att kännas som en ond dröm. Ibland måste saker och ting få lov att koka över och då måste måste måste det hela tillåtas pysa ut i en rejäl gråt.. så att man blir av med det. På så vis är nämligen livet och människan konstruerad; tiden och våra minnen är barmhärtiga mot oss och slipar för varje dag ner den där eggen så att den till slut blir för skämd för att kunna smärta oss och göra oss illa något mer. C'est la vie, som fransosen säger. C'est la vie...




En oväntad liten epilog, ja se där....



Vid outtröttligt gott mod och med mängder av god kärlek i minne och i sikte

/Miss Red