Jag menar, är det MITT fel att du är så förbaskat go'??? :-)



Tisdags kväll, jag såg till att bli avsläppt vid ditt hus. Det var bara någon enda timme kvar tills jag visste att du skulle iväg, men hej... stanna till och snacka lite, få en kram och bara ses lite? Det är banne mig inte så "bara".

Det var nog de läckraste par kallingar jag har sett på länge. Rödvita, randiga. (Ser du hur jag ler bara vid tanken?) Du var till min förvåning ensam hemma. Det är alltid härligare att vara tre men två går inte heller av för hackor, no sir!

Mötas i köket, kramar kyssar, händer innanför blusen smeker mjukaste huden i det kända universum. "Ska vi fortsätta här eller där inne" med hänvisning till sängen tre meter bort. Behövde du ens fråga?? Hjärtat?

Men via badrummet och duschen... och tvättade nedre regioner, mjukt varmt vatten, skönt att få bort svetten från teaterrepet... Du avlöste mig där. Innan jag gick och lade mig, naken och hjälpligt torkad, i sängen, fingrade lite i svullna vätan, njutande stunden ögonblicket av väntan i sig...
Att se denne underbare man... få njuta av anblicken, få se hela fantastiska du med det härliga leendet, den långa smekbara ooooohhhh så smekbara kroppen... så lent och varmt och kärleksfullt och så sagolikt vacker, precis som du är. Jag njöt av anblicken ett extra litet dröjande ögonblick och du flinade "du gottar dig" och det gör jag. Verkligen! Vet du vad? Jag kan inte hjälpa det... för ÄR det mitt fel ;-) att du är så förbålt go'?



Tre månader nu... och tanken svindlar fortfarande inför vad som förhoppningsvis kommer att få fortsätta att vara långa år framöver. Men en dag i taget... en dag... i taget.



<3 Underbaraste!! <3



Slösa inte
bort varandra
i
onödan!!

Ibland kommer
inte
"i morgon"