Jag hade bestämt mig för att vänta lite med nästa blogginlägg, men så blev det inte. Jag stötte på ett uttryck jag tycker är väldigt bra, så det vill jag dela med mig av: 

"Mentalt rum"

En "egen värld" som man bygger upp med egna intressen. En plats att ta med utvalda människor till. Visa runt, förklara, dela. Och ta del av deras mentala rum. 

Jag tycker det är en väldigt vacker bild, och den fångar väldigt väl något jag känt men inte kunnat sätta ord på. Avsaknad av sådan. Inte hos mig själv, utan hos andra. En fråga man ofta ställer "vad har du för intressen?" och får svaret "inget, umgås med kompisar". Och i alla fall jag känner att något faller lite där. Där fanns inget mentalt rum, eller i alla fall inte intresset att släppa in.

Jag har ett annat problem. Att det jag sysslar med ofta betraktas som "tråkigt", "svårt" eller "komplicerat". En utmaning som jag har, att hitta människor som faktiskt kan ta sig in i mitt mentala rum också. Så i slutänden så blir det ofta att man förenklar "tja, jag gör inget särskilt". Fast jag egentligen sitter och skriver på ett yttrande till en detaljplan som är på samråd. Eller hittar nya sätt att bygga intressanta stadskvarter.

Är det kanske bara så att vi är rädda för att bli uppfattade som konstiga nördar? Kanske borde man våga öppna dörren lite mer till sitt mentala rum, trots att man vet att det är lite lustigt, konstigt och svårt? Fast det är alltid lättare att sätta upp en enkel fasad. Rivs den är det i alla fall inte jag som såras. 

Så det blir nog en enkel och slätstruken standardfras i nästa mejl också. "Jag kan mycket om lite och lite om mycket".