Jag vaknar alltid på samma sätt – med benen ihopdragna under täcket och händerna vilande på magen, som om kroppen vill skydda sig själv en sista gång innan dagen börjar. Sängkläderna är alltid nytvättade på söndagar, mjuka och doftande av sköljmedel som heter något flickigt, typ “Cotton Kiss” eller “Pink Blossom”. Jag har ett extra tunt överkast som jag viker undan i exakt tre veck, alltid från höger sida först.

Det första jag gör är att känna på håret. Fingrarna drar igenom topparna för att se om det är trassligt. Är det för strävt vet jag redan att det blir en längre morgon. Jag går till badrummet, tänder lampan och möter mig själv i spegeln. Ljuset är kallt, nästan kliniskt, men jag gillar det – det avslöjar allt. Jag står länge och tittar innan jag börjar.

Tvättningen av ansiktet är alltid samma ritual. Ljummet vatten, en klick rengöring som täcker precis insidan av tre fingertoppar. Jag börjar vid pannan, ner över näsan, höger kind, vänster kind och till sist hakan. Alltid i den ordningen. När jag sköljer, drar jag händerna från mitten av ansiktet och utåt, långsamt, tre gånger. Sedan duttar jag ansiktet torrt med en handduk som bara används för ansiktet – den är vit, fluffig och tvättas separat.

Kroppen får lotion innan jag tar på mig någonting. Jag trycker ut en klick i handen, gnider snabbt ihop och trycker in värmen mot huden istället för att gnida ut den. Börjar vid axlarna, ner över armarna, magen, höfterna och benen. Det är viktigt att varje yta får lika mycket. Doften måste vara söt – vanilj, marshmallow, något ätbart – aldrig citrus. Jag vill lukta som något man håller kvar näsan vid.

Troslådan är min favoritplats. Den är organiserad efter färg: vita och ljusa längst fram, rosa och mönstrade i mitten, svarta längst bak. Spets mot spets, resårerna vända åt samma håll. Jag tar alltid upp två eller tre par innan jag bestämmer mig. Jag håller dem mot ansiktet och andas in. Den dagen kanske det blir ett vitt spetspar med tunn rosett, en annan dag tunna rosa string. Om jag väljer string ser jag till att midjebandet är helt slätt, inga lösa trådar.

När trosorna är på, stannar jag en stund framför spegeln. Jag drar fingret längs resåren för att känna hur den sitter. Den ska vara tillräckligt stram för att lämna en svag linje på huden, men inte så hård att den märks genom kläderna. Jag tittar bakåt över axeln för att se hur spetsen eller snöret ligger mot huden.

Kläder väljs i två steg. Först underdelen – kjol, shorts eller tighta leggings – sen överdelen. Jag rullar alltid av ludd med en rosa klädroller innan jag tar på dem, även om jag vet att de redan är rena. Toppar och blusar hänger färgkoordinerat i garderoben, och jag väljer efter humör men också efter hur mycket hud jag vill visa om jag går ut.

Sminket är min tysta stund. Foundation i fem prickar, suddat med en fuktad svamp. Concealer där huden är tunn och röd. Rouge mätt med två fingrars bredd från näsvingarna. Mascara i exakt två lager – jag väntar några sekunder mellan för att fransarna ska torka lite och inte klumpa. Läpparna får alltid något – ibland bara ett gloss som smakar sött, ibland ett ljusrosa läppstift som ser ut som naturligt men inte är det.

Parfym är alltid sista steget innan jag lämnar badrummet. Två spray på handlederna, ett bakom varje öra och till sist en dimma i luften som jag går igenom långsamt, så att den landar över håret och kläderna.

Och där står jag sen, liten, mjuk och redo – även om jag bara ska vara hemma. Jag gillar att veta att om någon såg mig just nu skulle de tänka att jag är färdig att tas med någonstans. För det är det mitt liv handlar om: att alltid vara redo, alltid vara genomvårdad, alltid vara den där lilla, feminina versionen av mig själv som jag själv blir beroende av.