Tänk om man ska bli vän med sin ångest. Lyssna på det den vill berätta. Den talar om det man egentligen vet redan. Den är ärlig! 

Jag har ju få vänner, ingen som ringer eller som säger hej, om inte jag säger hej först, så varför ha ångest för det. Jag har aldrig varit någon folk vill vara med, så det är ju inte konstigt att ingen ringer. Ingen vill vara med mig, så varför må dåligt över att ingen kontaktar mig? Visst försöker man ta kontakt, men det är ju löjligt att ens tänka sig att någon skulle ta kontakt med mig. Nä, inte blir man kontaktad. Man får försöka vara artig, trevlig och säga hej. Visst kan man få ett artig svar, bli ombedd att hålla käften för att man inte ser oskrivna regler och sedan ska man dra åt helvete… om man inte möts av den vanliga tystnaden. Eventuellt bjuds man in i en gemenskap bara för att bli skälld på eller hånad!

Nä, man har aldrig varit och kommer aldrig bli något … dags att lyssna på ångesten och se till att tysta den. Det är ju det den vill! Tystna för alltid!