Det beror på att en enda omogen 26-åring förstörde hela min självbild på ungefär 48 timmar. I många år har jag spelat i en virtuell värld som heter Second Life. Det är som Sims men på steroider. Man kan göra vad man vill där: ha sex, skaffa barn, gifta sig, skaffa pojkvän – ja, allt som du kan göra i ditt liv kan du göra där.

Jag började där inne när jag var 20 år gammal och jag försökte desperat att hitta en stadig punkt i livet. Jag har haft många partners, sexuella partners, pojkvänner, sambos och makar därinne genom åren, men de har alltid varit från USA eller någon annanstans i världen, så att träffa någon på det sättet har inte funnits på kartan riktigt.

Men så i mars i år låg jag och solade på stranden i den här världen och då började en kille prata med mig. Det som gjorde mig chockad men ändå glad var att han skrev på svenska. Jag skulle väl säga att Sverige ligger i minoritet när det kommer till Second Life. Det är otroligt många som är från USA, Spanien, Frankrike, Tyskland och ibland Finland.

Jag började prata med den här killen och en romans började snabbt bryta ut mellan oss. Jag visste att han var ung, men jag brukar inte se ålder som en negativ sak direkt. Vi gifte oss i Second Life efter tre dagar. Vi hade rent ut sagt väldigt mycket sex, vilket jag absolut inte hade något emot.

Vi båda två började diskutera hur det skulle vara att träffas utanför Second Life. Han längtade efter mig, och jag längtade efter honom. Jag pratade med min make Daniel för att se om han tyckte att den här personen skulle vara värd att ta hem till vårt hus. Vi diskuterade båda två och min man kände inte att det skulle vara något problem att träffa honom i verkligheten om jag ville.

Tiden rullade på och jag och den här killen kom närmare och närmare varandra, och till slut sa vi "vi kör." Under hela den här tiden kunde varken jag eller den här killen släppa telefonerna mer än några minuter åt gången, för vi ville bara vara nära varandra och känna att den andra var i närheten. Vi pratade hela tiden, förutom när vi båda låg och sov.

Han ringde mig alltid på morgonen för att väcka mig och höra min röst. Allting var väldigt romantiskt och nästan för bra för att vara sant, vilket det också var i slutändan. Helgen kom då vi skulle träffas, och jag var lite nervös men ändå förväntansfull på vad helgen skulle bjuda på. Efter lite krångel med att hitta varandra lyckades vi till slut.

Eftersom jag är en person som kan läsa av människors energier, märkte jag hur någonting bara blev fel så fort hans ögon mötte mina. Det var som att han tänkte "åh nej, jag vill bara åka hem igen." Han kramade mig på ett väldigt konstigt sätt och jag kände hur hela min kropp skrek till mig att det här inte skulle gå bra. Jag valde att inte lyssna på alla de varningsklockor som bokstavligt talat skrek i mitt huvud.

På väg hem tog han min hand och sa att han älskade mig, vilket han hade sagt många gånger förut, men det var annorlunda när personen satt bredvid dig. Jag rodnade lite lätt och sa att jag älskade honom också. Mitt huvud blev lite lugnare av det då jag tänkte att han kanske bara behövde komma över den första nervositeten. Men varningsklockorna ringde fortfarande, bara lite tystare.

Vi kom hem och han och jag klev in i vårt hus och hela stämningen förändrades mellan honom och mig, från hans sida, inte från min sida. Min make Daniel hade insjuknat i en väldigt svår förkylning dagarna innan, vilket gjorde att de mediciner han tar för att leva ett så normalt liv som möjligt inte fungerade som de skulle och han blev väldigt sängliggande istället. Jag hade sagt detta till den här killen fyra, fem dagar innan han skulle komma till oss, men han sa hela tiden till mig att det gjorde ingenting, han ville komma i alla fall. Jag tror jag sålde det till honom ungefär fyra gånger, men han var envis och ville komma i alla fall.

Jag hade köpt lite presenter till den här killen för att jag är en sådan person som ger presenter. Han och jag bestämde oss för att gå en liten promenad ner till vattnet. Det var också där han kysste mig varmt för första gången. Någonting i mig sa hela tiden "han är inte ärlig mot dig", men jag försökte lägga det i bakhuvudet.

Vi går tillbaka och det blir kväll. Min man har efter mycket om och men lyckats somna och jag och den här killen börjar helt enkelt mysa med varandra (han var inget bra på att kyssas överhuvudtaget). Efter en liten stund bestämmer vi oss för att gå ut i köket. Jag får visa honom hur han ska ta på mig (jag svär, det kändes som jag gav honom en sexualundervisning). Jag vänder upp hans handflata mot mig och han bara står där som ett fån i fem minuter innan han säger "jaha, du menar så!"

Jag kommer 6 gånger i snabb följd, jag suger av honom i säkert 30 min innan jag förstår att han inte kan komma.

Den känslan är väldigt jobbig som kvinna kan jag säga.

Vi går tillbaka till min dator där han viskar till mig om jag vet vad ”cockholding” är för någonting och jag har hört talas om det förut, men jag visste inte riktigt vad det var, så jag sa nej, det har jag inte hört talas om. Då tar han mig till en hemsida som förklarar vad det innebär, och jag tappar hakan. Jag sitter bara där, helt chockad, och vet inte riktigt vad jag ska säga.

Den här killen tror alltså att min make, Daniel, har arrangerat hela vårat förhållande och han har bara gjort det här för att min make Daniel kanske vill se mig Ha sexuella relationer med en annan man. (Min man daniel hatar Second life pga dom idioter jag utsetts för genom åren.)

Jag får knappt ur mig någonting, jag är bara chockad. Till slut frågar jag honom om han ens vet vad polyamori är för något. Han säger att han vet vad det är, men jag är väldigt tydlig med att säga att det betyder att man har ett fullständigt förhållande med en annan partner, med allt vad det innebär. Från den stunden var ingenting detsamma.

Dagen efter att detta hände ligger jag i sängen på morgonen. Min man har gått upp i stora huset för att dricka kaffe och ge mig lite tid ensam med den här killen. Så jag frågar honom lite försiktigt: "Älskling, kan du komma och gosa med mig?" Var på han svarar: "Nej, jag sover," och vänder sig sedan om för att somna om. Där ligger jag i sängen helt chockad och tankarna snurrar i huvudet: "Vad fan sa han? Menar han allvar? Är jag så ful att han inte ens vill vara i närheten av mig eller ta på mig?"

Tårarna börjar komma, jag lyfter upp min telefon och skriver till min man att den här killen nog inte kommer tillbaka. Killen vaknar en stund senare och jag skriver till honom på Discord: "Är det något som är fel?" Var på han tittar på mig och säger: "Nej, ingenting är fel." Hela jag vet att han ljuger, det är ingen tvekan om saken. Jag vill ge honom en kyss men han vägrar att ens lägga sig i sängen med mig.

Dagen går och jag blir alltmer galen på den tryckta stämningen i mitt eget hus och de fejkade leendena från den här killen som försöker spela att allting är bra. Det blir kväll och han och jag tittar återigen på film. Jag lägger mina händer på hans ben för att visa att jag vill ha honom, att jag vill ge honom närhet. Han tar bort mina händer och säger att han har ont i magen. Just vid det tillfället vill jag bara skrika att han kan dra åt helvete och hitta sin egen skjuts till tåget imorgon. Men det gjorde jag inte, de tysta tårarna kom istället.

Söndagen kommer och han ska åka hem. Mina känslor är helt upp och nervända, mitt självförtroende som en gång varit starkt finns nu inte mera. Han tittar på mig med ett leende och frågar: "Ska vi ses i maj?" Och vid det här laget vet jag att det inte kommer bli något jävla "ska vi ses i maj?" Men jag spelar med och säger: "Ja, det kan vi göra."

Vi kommer till tågstationen där han spenderar avsevärd tid på toaletten. Han kommer ut från toaletten när det är fem minuter kvar tills tåget ska åka. Han säger hej då till min man och säger: "Vi ses kanske i maj." Varför skulle man ens säga kanske om det var det som var planerat från början?

Vid det här laget så är jag fullt och fast övertygad om att han tror att jag är dum i huvudet och inte fattar vad han håller på med. Jag vet inom mig själv att så fort han går på tåget så finns han inte mer.

Och jag hade så rätt i det. Så fort han går på tåget slutar han skriva till mig, han slutar ringa till mig, han slutar vilja prata med mig dagligen. Han går bara och hoppas på att jag ska sluta försöka höra av mig. Jag kunde skriva till honom en dag och numera låter han mig vänta i sju till åtta timmar per dag innan han säger något. Kommer ni ihåg vad jag sa i början? Han brukade alltid skriva till mig var femte minut ungefär. Till slut skriver jag ett meddelande till honom där jag säger: "Du tror visst att jag är dum i huvudet? Hur kan du sitta och säga till mig att ingenting har förändrats när allting har förändrats? Det här är sista kontakten du kommer att ha från mig. Jag vill aldrig mer se dig, jag vill aldrig mer höra från dig. Jag är mest ledsen att jag spenderade så mycket tid med någon som till slut bara kastar bort mig." Så han blev helt enkelt kär i idén av mig men inte den verkliga jag. Och det var inte så att han inte visste hur jag såg ut, jag hade skickat nakenbilder på mig själv och då menar jag verkligen alla bilder ni kan tänka er. Han visste hur jag såg ut.

Eftersom hela min självbild är totalförstörd och krossad, är jag rädd för att träffa någon och att det ska bli samma sak igen. Samtidigt kan jag inte tänka så. Min kropp förändras väldigt mycket just nu, vilket har gjort att jag inte ens tar bilder på mig själv. Jag gjorde det igår, den 16 augusti 2025, och skickade några bilder till en man. Efter att han fått bilderna slutar konversationen tvärt, vilket inte hjälper mig överhuvudtaget att försöka få upp mitt självförtroende igen. Bara så ni vet, jag är inte ful på något sätt. Min kropp är annorlunda för att jag sitter i rullstol, men det hjälper inte en kvinnas självförtroende att en konversation eller flera konversationer slutar tvärt när en eller flera män har sagt: "Det gör ingenting att din kropp förändras så mycket, skicka en bild i alla fall, jag lovar det gör ingenting."

tillägg:

Berättade jag någonting om det här för min man?

 Det kan ni ge er fan på att jag  gjorde, han blev skogstokig, inte på mig utan på den här killen.

 Hans egna ord var och är fortfarande” han måste vara bög och inte kommit på det än, eller nåt. Att   jag skulle arrangera ert förhållande är bara helt jävla idiotiskt.

Det var synd att du inte väckte mig, då hade jag knullat dig framför honom. Småpojkar ska inte försöka vara något det inte är. de ska vara kvar i sandlådan.”