Attraktionens penseldrag betyder inget utan inspiration. Ett stilleben värt sitt namn. Ditt namn. Jag kom vandrande med mitt staffli och hade inte målat på så länge. Kanske aldrig målat på det sättet alls, förresten. Du visade mig nya tekniker. Fick låna din pensel. Du satt tålmodigt och tittade på. Lät mig vimsa. Måla fel. Utanför linjerna. Vara kreativ.
Ibland rasade allt. Stativet gick sönder. Det började regna, blåsa och blixtra. Om vart annat. Ibland satt du alldeles tyst bredvid mig och lånade ut en axel. Ibland kändes din axel hur lång som helst. Trots avstånd fanns närheten som aldrig känts.
Jag hörde en gång att en själsfrände kunde vara något annat än en romantiskt lagd sagoprins, som många filmer och böcker presenterar. En föreläsare på tv föreläste om en helt annan sorts teori kring mänsklig närhet som jag valde att tro på. Ta till mig. Vilja veta mer om. Hon sa att en riktig själsfrände kom in i livet och påverkade det. Påverkade vem man var. Att man inte nödvändigtvis levde lyckligt med denna i alla sina dagar. Bara att man var någon innan och att man var en reviderad person efter.
Ibland tror jag att jag är en skrivmaskin. Stenkaka eller kanske till och med flintyxa. Så stilla livet står. Så lång uppförsbacke det är. Jag kämpar och övar genom att torrsimma i Sahara. Gör allt för att komma framåt. Försöka se möjligheter. Inte bara lägga mig ner och dö.
Det är en fin present att ge någon av sin tid. Försöka skapa förtroende. Vilja spendera tid med varandra. Tro på vad den andre säger. Det är en generös gåva när någon tar fram silvertejpen och trots otillfredställande medel ändå vill försöka laga. Hjälpa. Fast man inte vet hur...
Hur kan de gå såå fort i svängarna. Man hinner inte kunna det man kan och känna sig förtrogen i kunskapen innan det är över. Slut. Känns ensamt. Blixten är borta. Bara en stor grå filt över hela jävla alltihop.
Känslor växlar med vinden. Att känna av hur andra mår innan man själv vet hur man ska tolka något är nödvändigt för en hållbar miljö. Men också helt förkrossande. Då man är överlycklig och inte känner att resten av rummet dansar med. Man ändrar fokus och vill stötta.
Jag stannar upp och blundar. Ingen i världen, inget förutom sjukdoms förödande glömska kan få mig glömma dina händer mot min hud. Hur du på en plats vid en punkt var min. I alla fall för en liten, liten stund av livet. Denna suck och pust av en evighet.
Tack för gåvan och vandringspriset. De för och nackdelar dina måleritips har Gert mig bär jag med mig. En del ligger längre ner i ryggsäcken. En del färger bär jag i bröstfickan.
Vernissagens dag kom aldrig. Kommer aldrig komma. Men jag kommer garanterat att stanna upp då jag ser en affisch med din vackraste målning avbildad nånstans. Denna kopia av hur två dårars verklighet var, kommer att granskas med känslornas kofta närmast omvärlden. Vi var. Ett tag. En stund. En fantastisk fantasi.
Kommentarer