När jag kom till dig första gången till vårat första möte hade jag varit i lokalerna förrut. Jag hade träffat två psykologer innan som på varsitt sätt övergett mig, enligt mig själv. Den första som bytte arbetsplats och den andra som väldigt verbalt uttryckte att vi skulle ta vid där jag och den andra psykologen hade slutat. Det fungerade inte för mig. Jag bestämde för mig själv att ge den kontakten tre möten, för jag hade så desperat gärna velat ha en samtalskontakt. Men jag kände mig inte hjälpt Jag satt i den här stolen och var ledsen, förvirrad och förbannad. Jag hade sedan tidigare i livet väldigt litet förtroende för kuratorer och psykologer. Jag som redan kände mig värdelös och misslyckad tyckte inte att det var mitt jobb att samtala med båda.
Så kom jag då till dig. Det tog tio samtal innan jag lärde mig ditt namn. Jag var så inne i mina tankesnurror att jag inte hade en aning om någonting, kändes det som. Jag har aldrig trott på att en psykolog skulle kunna hjälpa mig så mycket som du har gjort. Jag vet att du säkert vill att jag ska säga att vi gjorde det ihop och kanske även att jobbet är mitt. Men utan dig hade jag varit precis lika vilse fortfarande. Förmodligen.
Jag hade bestämt mig för att ge dig tre träffar med. Efter det hade jag nog gett upp... Jag hade inte suttit där om jag inte var desperat i jakten på nya verktyg. Mitt gamla sätt med stentrappor var för förlegat. Det fungerade inte. Jag tappade greppet. Världen hade blivit för ohanterligt svår och långt från den verklighet jag ville... Kanske önskade.
Jag minns efter första träffen att jag låg i sängen på kvällen och sa högt ut i natten. Jag tror att det här blir bra. Jag pratade nog med min man. Men han sov förmodligen redan. Bågit hade förändrats och iden började smälta...
Jag har verkligen önskat ett annat sätt att hantera saker på genom åren. Har känt frustation över de saker i världen man inte kan påverka. Har velat förstå alla känslor och varför jag gör som jag gör.
Den första vinsten av våra träffar, jag kommer ihåg, var när jag lovat att komma på ett jobbmöte, men inte ville gå. Kunde gå. Kände ingen behållning av under sjukskrivningen. Du bjöd in mig i värmen och vi diskuterade och vände oxh cred på känslorna. Vi ägnade hela det tillfället åt att prata om undanflykter. Rädslor. Du använde metaforer som gjorde jag förstod. Du pratade om att gå in i hissar eller låta bli. Att aktivt välja. Detta oavsett om man hanterar rädslor just då, eller inte. Oron över konsekvenser och eventuella vinster trängdes med inte fullt så sanningsenliga fakta i huvudet. Att aktivt välja att man inte vill välja förstod jag också till slut att det var ett val. Jag kände en sten i bröstet lätta när jag valde att inte delta i just det mötet. Jag fick faktiskt inte spott och spe av kollegorna. Istället möttes jag av enorm empati.
När jag berättade om upplevelsen och styrkan efteråt fick jag en första beröring. Din hand var så skön mot mitt lår. Min hand snuddade din. Ögon började glittra. Dina varma händer smekte orörligt min känsliga kropp. För en minut, men ändå för alltid.
Sakta kommer en förändring. För att man själv vill och är öppen för det. Jag vet inte på vilket annat sätt jag skulle kunna förklara att mitt liv är mer annorlunda nu. Livet är detsamma med stök och ovisshet. Men det har hänt något med mig. Jag har varit så rädd för att det ska försvinna. Gå över. Glömmas bort. Men min hjärna är inställd på förändring. Men det tar mycket kraft, blir lite mekaniskt klumpigt ibland och jag känner mig lite vilsen. Trots detta har jag börjat prata mycket, mycket snällare till mig själv. Jag är den jag pratar mest med i hela världen och jag var så omedveten om att den enda jag mobbar är mig själv. I en värld där många försökt har du lyckats.
Jag är inte kass. Jag är inte värdelös. Jag förtjänar lycka. Det värsta kommer inte helt per automatik att hända mig eller drabba mina närmaste. Men det här är något jag kämpar med varje dag. Varje kram efter varje träff skog an en längtan efter mer. Min längtan från min man in i din famn blev starkare. Intensivare. Ville... Visste inte vad. Men tände på dig. Om än bara i tanken...
Natten innan vårt sista möte låg jag vaken. Av fundersamhet och skam. Jag gick ut i vardagsrummet och la mig tillrätta. Fantasier kan aldrig bli fel. Jag var så sugen på dig. Ville ha dig. En enda gång. En natt. Ivrigt och intensivt steg längtan och mina fingrar fladdrade ivrigt och hårt. Jag fann en kudde och bet tag hårt i den när jag kom. Kom. Kom. Av dig. För dig. För den du varit. För att det var över. För den du aldrig kunde blir... Vilken orgasm! Den var min och min hemlighet.
Dagarna går. Jag bekräftar mina känslor och lär mig nya saker om mitt psyke hela tiden. Livet rullar på. Även om jag vet vår kontakt är över så känns det helt ok. Jag kommer sakna dig för du var väggen jag studsade emot. Ögonen som aldrig slutade glittra. Faktum är att jag pratar mycket om sådant du och jag tagit upp under våra träffar. Du är med mig. Du har inte bara varit med och hjälpt mig hjälpa mig själv. Du har bidragit till en gladare make som har en lite mindre instabil fru. Du hjälper till att tända veken till raketen i lönndom.
Du har gett mig råd som hjälpt mina vänner precis lika mycket som de hjälpt mig. Mina föräldrar märker stor skillnad på mig. Jag upplevs som gladare och mer harmonisk. Jag vet inte om det stämmer. Men jag tror på uppdateringar, även om jag generellt är emot nymodigheter. Jag är på väg mot elin 2.0. Jag vet inget om framtiden. Men jag vet nu något jag inte visste förrut. Jag tände på dig och jag underbar om du tänkte på mig på samma sätt... Det få jag aldrig veta...
Även om din och min kontakt var av proffesionell art och jag vet att jag kommer klara mig utan dig har jag uppskattat den på så många sätt. På massor av vis... Fler än du anar...
Kommentarer