Förväntningarna var skyhöga då jag satt på bussen och skumpade. Eller totalt obefintliga. Alla tänkbara känslor hade susat runt i över ett dygn och slagit knut på sig själv. Sedan hade de gått och lagt sig under en sten och kräkts för att sedan hetsäta något tungt. Typ sten. Men det var helt enkelt så. Att vi skulle ses. Igen. Det var bestämt. En andra gång nu. Första gången hade varit totalt jätteoskyldig. I alla fall om man såg till vad som hade kunna hända.
Vi hade setts på ett fik. Stirrat på varandra i total barnslighet. Fnissat då vi mött varandras blick. En kram när vi kom. En i parken och en halvtaskig då vi skiljdes vid tåget.
Gräsänkan jag hade tagit tåget då till honom. Till hans hemstad. Den där killen som jag inte visste helt om jag kunde lita på. Än. Varför ville han träffa mig? Eller va de ens han som föreslagit det? Nej. Det var helt och håller jag. O fet störde mig. Mycket. Det var jag. Helt och hållet. Men så förtvivlat gärna ville jag göra det. Ja, alltså både lita på honom samt krama honom igen.
Minnena från första gången jag träffade honom låg som ett spöke. Allt som varit lite mindre bra. Men också som en välsignelse med det som varit nära på fantastiskt. Eller snarare som en ärlig påminnelse. Vad jag kunde förvänta mig. Minst. Kunde inte glömma känslan. Hade inte kunnat sluta tänka på den under sen tid vi varit ifrån varandra. Hur fort han fått mig att slappna av. Bara genom den stora bedriften genom att vara mer nervös än mig. Solen hade varit skarp den dagen. Känslan hade pendlat mellan tafatt och kompisaktigt till vibrerande och allvarlig. Stötar hade gått genom huden och studsat runt i kroppen tills den landat i hjärnan. Båda var medvetna om hur fort den där råa och enkla attraktionen kom smygande. Men ingen visste något om den andres tankar. Än.
Blickarna hade varit kraftiga den där första gången och strömmen genom kroppen hade varit intensiv. I alla fall var det minnet jag kunde komma ihåg. Mindes jag inte kunde låta bli att pilla lite på honom. Erbjuda min arm för honom att känna lite på. Båda hade blivit förvånade då känslan plötsligt äntrats. Blickar som dröjde sig kvar och ögon som glittrade. I parken hade vi flytt alla blickar och eventuell rädsla för att bli igenkända. Det var ju i din hemstad och allt. Bakom buskar i gräset låg i vi försommarsolen och granskade varandra.
Du var ofattbart underklädd för att träffa mig första gången. Med hål i allt från tröja till skor. Du luktade enorma mängder rök från nervösa rökpauser, buskig ögonbryn, var en aning kortare än mig och hade dessutom hål i örat. Brynen var i och för sig ansade för min skull och även klädseln hade säkert en tanke bakom sig. Kanske var det den outfiten som var minst söndrig.
Jag å min sida hade varit galen åt andra hållet. Kvällen innan tvagande jag mig och ansade varje del av min kropp som möjligt var. Som jag prydligt la fram på byrån på kvällen innan. Jag hade tippat ut allt jag ägde i väskan och omsorgsfullt packat om den. För att klara alla utmaningar. På morgonen hade jag sminkat mig mer än jag brukade. Mest för att jag letade efter självförtroendet där nere bland ögonskuggor och läppstift. Det funkade ok. Kollade mig i spegeln så länge att jag nästan blev sen. Väl framme i storstan hade jag fått vandra runt och vänta på hans ankomst. Det var skönt att hinna landa lite. Jag gick in i klädaffärer och kollade mig i spegeln. Hur såg jag ut? Skulle jag verkligen ha på mig detta? I panik köpte jag två nya toppar oxh tog på mig en. Men jösses. Jag hade ju en helt värdelös bh på mig till den överdelen! Hur tänkte jag. Jag irrade mig mer och mer in i träsket av panik. Så vad skulle jag göra? Jag hade två val. Antingen ta på mig det jag valt ut med omsorg som var bra nog eller så skulle jag skita i alltihop o bara komma Alm jag var.
På vägen till mötesplatsen träffade jag tyvärr på en gammal bekant som fuckade upp planen totalt.. Han tog fokus och jag blev nervös. Vad gjorde jag här? Jag sa jag skulle träffa en vän då han frågade. Det var ju ingen lögn. Typ.
Du beskrev dig själv efteråt som ett som stolpskott. Jag tyckte de va bra. De skulle ju ändå aldrig hända något. Men något hände. När känslan blev för bra och du hämnade lite för nära. Men låg kvar. I ren nervositet hade jag satt mig upp på rumpan. Placerat en handväska emellan oss och fått hjärnsläpp. Du hade lagt dig på mage. Hade det varit för att dölja en fysisk reaktion?
Besvikelsen hade varit total då jag varit den som signalerat trygghet och initiativ genom hela träffen. Jag var ju ett totalt nervätas som behövt vakuum och en påk i huvudet. Minst. Jag hade fått betala både biljett o min dricka själv. Den där tomten hade paralyserad av skräck och akut blodbrist till och med glömt bjuda på den glass som lovats mig... Det gjorde ju inget. Jag var inte där för att överösas med grejer eller mat. Handlade mest om en gentil gest. Ett ansträngande för att visa sin tyckom o att han njöt av mitt sällskap. Men han kanske inte va sån. Jag gav honom en sista desperat chans att bjuda på något sent på kvällen under taket på tågstationen. En hel dags svält pga nervositeten hade gjort sitt till. Hade försökt o mig lite för att inte svimma. Men inte ens smörgåsen i kiosken erbjöd han sig betala. Inte för att jag brydde mig. Egentligen. Jag skulle ju ändå aldrig träffa honom igen, tänkte jag. Jag gav den där tafatta knasen en kram, som vi båda konstaterade sen var helt kass innan tåget blev min fristad några timmar. Mackan var slut innan tåget åkt ifrån stationen. Så utsvulten var jag.
Väl hemma igen hade jag varit så galet hungrig. En macka på hela dagen. Himla tomte. Vem var han egentligen? Han var mycket äldre än mig. Inte min vanliga typ. Typ och typ förresten. Jag var ju upptagen. Trogen. Som berget. Med en inre känslig kompass hade jag alltid brottats med det naturliga i att tända på andra samt att samtidigt skämmas lite för att göra det. Man hittade sig en make o så skulle de va. Bara.
Besvikelsen hade varit total då jag varit den som signalerat trygghet och initiativ genom hela träffen. Jag var ju ett totalt nervvrak som behövt valium och en påk i huvudet. Minst. Jag hade fått betala både biljett o min dricka själv. Den där tomten hade paralyserad av skräck och akut blodbrist till och med glömt bjuda på den glass som lovats mig... Det gjorde ju inget. Jag var inte där för att överösas med grejer eller mat. Handlade mest om en gentil gest. Ett ansträngande för att visa sin tyckom o att han njöt av mitt sällskap. Men han kanske inte va sån. Jag gav honom en sista desperat chans att bjuda på något sent på kvällen under taket på tågstationen. En hel dags svält pga nervositeten hade gjort sitt till. Hade försökt o mig lite för att inte svimma. Men inte ens smörgåsen i kiosken erbjöd han sig betala. Inte för att jag brydde mig. Egentligen. Jag skulle ju ändå aldrig träffa honom igen, tänkte jag. Jag gav den där tafatta knasen en kram, som vi båda konstaterade sen var helt kass innan tåget blev min fristad några timmar. Mackan var slut innan tåget åkt ifrån stationen. Så utsvulten var jag.
Behovet av spänning och kickar hade ökat hos mig. Jag hade jobbat med det jättemycket. Jag hade ingen direkt aning om hur du ramlat in i mitt liv. Men du fanns bara där och kändes som en vän. En riktigt bra vän. Helt otrolig lyssnare och tålamod som guld.
Efter den soliga dagen i din hemstad hade den sexuella energin stegrat maximalt. Jag fantiserade i större utsträckning och minnet av din hand mot min nakna arm. Tanken på din trevande hand i svanken. Funderingar på din granskande och hungriga blick gav bränsle till att komma om och om igen...
Från små, små hårda kärnor av ingen ting till fluffiga och krispigt smaskiga. Jag uppskattade den förmågan hos dig. Att reflektera och låta mig älta sönder och krama ur varje känsla v varje sekund. De va inte lila som fann nöje i det. Ingen annan alls för att vara ärlig...
Tre veckor eller så hade vi pratat mycket intensivt och hunnit ses vänskapligt en gång. Det hade varit bra veckor som gräsänka då mannen jobbar utomlands. Du hade hållt mig sällskap över nätet i större utsträckning en tidigare mer sporadiska korrenspondans. De sämre minnena bleknade bort och det som varit från träffen lyftes fram. Så oskyldigt. Men eggande. Det gick inte att toppa. Eller?
Efter att ett inbokat möte oss emellan ställdes in kändes allt helt omöjligt. Ingen visste om vi någonsin skulle få chansen att ses igen... Jag kände någonting och visste den känslan delades. Vi hade något ogjort. Hur oskyldigt det än kunde vara visste jag att båda velat kyssa varandra. Vi kunde inte låta nyfikenheten vinna fullständigt och totalt. Men kunde klappa den mothårs.
Dagarna rullade på och killens outtömliga omtanke sinade inte. Den växte. Dagarna rullade på och vi skrattade och pratade om livets allvar och orättvisa om vart annat. Jag kunde inte förstå vart all tid och vilja att lägga den på mig kom ifrån.. Från avskrap oxh fantasier från förra träffen växte en längtan för att ses igen.. Medan maken var utomlands på jobb skulle de gå. Han hade ändå varken tid eller intresse att veta exakt vad jag gjorde. Visste inte varför men det blev så. Båda ville. Vi visste inte vad. Men vi ville något och det ville i utforska. Så vi bestämde att ses igen. Det var därför jag satt på en rullande buss nu.
Samma dag då min man skulle komma hem igen på kvällen satte jag mig på en buss. Hade sminkat mig lite och duschat. Desperat försökt få håret att ligga som jag ville. Jag var lugn. Visste vad jag ville göra. Jag ville känna. Ville uppleva och stilla min nyfikenhet lite. Samtidigt som moralen hade ett stadigt tag kring nacken på mig så satt jag här. Hade laddat med en banan i väskan den här gången. För att inte svimma. Om jag skulle bli lika hungrig som förra gången. Men visste det var omöjligt att äta då jag var nervös. Det var en underbar känsla.
Jag kände och levde. Vibrationerna från bussen ekade genom hela mig och jag tordes inte ens tänka på vilken reaktion det skapade i mitt inre... Hur det fysiskt påverkade mig. Jag blev så otroligt upphetsad och mitt inget drog ihop sig som en svamp som ville skydda sig får regnet. Eller nåt. Regnet sorlade ner över fönstren och jag räknade ner stationer via övervakning av bildskärmar i bussen. Snart. Snart.
Väl av bussen skakade mina ben. Det hade varit finare väder förra gången vi sågs. Men det spelade ingen roll. Jag visste du var framme redan och väntade på mig. Som att möta en gammal vän. Men inte så gammal och inte bara kompis.
Du hade berättat vilken färg på bil du hade o jag styrde kosan mot parkeringen. Du dök upp i havet av metallfärger och jag hade svårt att titta på dig. Kikade upp i paraplyet istället.
En varm och härlig kram inledde dagen. Tänk om jag bara anat vad den skulle ha i sitt sköte... Jag hade åkt dit med en förväntan. Att bara träffa dig. Men förra mötet hade saknat något... Det kunde ses oskyldigt. Men jag hade verkligen önskat att få känna dina läppar mot mina. Jag hade gjort noggranna och utstuderade planer i huvudet. Men hoppades allt skulle lösa sig automatiskt. Men jag ville kyssa dig.
Vi kände varandra försiktigt på pulsen. Inte bokstavligt talat. Men vi kände av varandras spänning bara av att träffas. De här var galet. Mina ögon var säkert svåra att få tag i. De flackade ivrigt att registrera så många intryck jag bara kunde få. Vad hade lett hit? Hur sjutton kunde detta vara verklighet. Jag satt i en främmande mans bil. Som jag knappt kände. Eller gjorde jag det?
På nätet hade vi ju spenderat massor med tid. Mer än med nån av mina släktingar tillexempel. Det kändes mitt i all absurditet som en naturlighet. Det var här jag ville vara. Han var som en bästa vän. Fast vi liksom inte ens rent teoretiskt skulle ha kunnat lära känna varandra.
Ingen annan på jorden visste ens att vi funnit varandra. De var våran egen lilla hemlighet. Mina ögon flashade förbi hans. De såg så snälla ut. Lite glada och lättade av att mina åkte förbi. För att sedan försvinna ner i mitt knä igen. Jag var inte blyg i vanliga fall. Men det här var inget vanligt fall.
Han var så otroligt lätt att prata med. Vi skrattade och hängde som vilka som helst. Heta känslostormar kom och ebbade ut. Vad gjorde jag här, var en tanke som kom hela tiden... Envist vann känslorna som sa det var harmlöst. Mysigt. Spännande. Livsbejakande. De segrade över alla andra. Jag började slappna av och njöt av att min hand nuddade hans och att killens underarm nuddade mitt ben. Harmlöst. Men elektriskt.
Likt två inbrottstjuvar tassade vi fram för att inte bli upptäckta. Fast vi inte gjort något kriminellt. Vi trivdes bara att sitta där i bilen och jobba. Prata. Lyssna lite på radion.
Tillsammans bestämde vi oss för att gå en tur i den lilla stan. Det blev en hackig och stel promenad. Tänk om nån skulle se oss. Men bilen hade känts trång och hans röksug hade vunnit. Jag som i alla fall varit där innan visade vägen. Fast jag visste minimalt om guidning just där. Det tog inte många minuter innan vi var tillbaka o bilen igen.
Nu fick de fan hända något. Återigen hade det blixtrar tag i mig och jag fick leda vägen. I ett tafatt försök likt en tonårings hade han fått lägga en hand på mitt lår. För att studera tyget i mina nya jeans. Hans reaktion var oproportionerligt kraftig. Jag var nästan rädd då han vinglade iväg med bilen. Vi ville iväg från alla blickar. Ingen visste vart.
Vi hittade en regndränkt kyrka. På parkeringen stod en eller två bilar sedan tidigare. Han stannade motorn och la handen på ratten. Han såg stressad ut. Jag vände mig mot honom för att prata lite och då fick han ett totalt tuppjuck och startade bilen igen och vinglade ut på stora vägen. Eh, ok. In i stan igen och regnet öste ner. Jag kunde inte annat göra än att asgarva. Ja. Någon van förförare var han i alla fall inte. Jag skulle aldrig behöva känna mig som en i mängden, tänkte jag.
Efter en hög skrattsalva och pedagogisk vägledning var vi tillbaka vid kyrkan. Men ställde oss denna gång på andra sidan vägen. Vid en liten men mäktig ruin. Han kändes en aning lugnare nu och jag väntade på en invit som... Aldrig kom.
På golvet stod min väl packade väska. Hade laddat den med godis som tack för han körde en längre bit för att träffa mig. Men det var inte det jag tog fram. Nä, jag sträckte mig efter mitt rosa äggformade lipsyl. Det luktade en aning rosor och kanske en snurr av hallon. Jag visste inte säkert. Jag fällde ner spegeln i framsätet och smorde in läpparna ordentligt. Han kollade granskande på mig. Han såg lugn men spänd ut.
Jag kunde inte låta bli åt att le över att jag hade övertaget. Jag drog en lätt inandning och sa: Jag tänkte vi skulle göra en undersökning... Vill du känna hur mitt lipsyl känns? Äntligen. Äntligen kom leendet från ditt ansikte. Det värmde upp hela bilen och äntligen mötte mina läppar dina. Det var ljuvligt och fantastiskt elektriskt. Äntligen...
Kommentarer