? Historisk novell med hårda inslag. Varning för känsliga läsare. ?
Solen gick upp över fälten och en ny dag randades för invånarna på Mariedal, ett herresäte som så många andra runt om i mellansverige. I köket tände pigan Ingeborg spisen och började plocka fram degen som hon satte dagen innan, och de andra råvarorna till husfruns frukost. Trots tröttheten så älskade hon den här stunden på dagen då hon fick vara ensam , en lyx som tjänstefolk sällan hade.
I början hade det varit svårt att vakna alls, men kokerskans ris hade fått henne att vakna av den första strimman ljus genom de spruckna glaset på hennes lilla kammare som hon delade med tre andra av pigorna.
Samtidigt blåste Adrian liv i den svarta kolen i smedjan. Han njöt också av ensamheten innan mäster smed kom och började köra med honom.
Medan köket låg en bit bort från boningshusen, av rena brandsäkerhetsskäl, så låg smedjan tillsammans med några andra lagerbyggnader, än längre bort, där skogen tog vid.
Sakta vaknade resten av husets invånare till liv. Ja alla förutom Grevinnan själv, som skulle sova ett par timmar till innan hon väcktes försiktigt av kammarjungfrun, Rosalinda. En pojkaktig liten flicka som nyligen påbörjat sin tjänst mot att hennes familj fick betalning för hennes arbete.
Grevinnans rum var rymligt och dekorerat med gobelänger. Förutom en väl tilltagen himmelsäng så fans där en mindre grupp med soffa och fåtöljer framför ett rikt utsirat bord, där hon brukade inta sin frukost.
Denna morgon vaknade Grevinnan på dåligt humör. Kammarjungfrun Rosalinda hade ett så pass försiktigt sätt att väcka henne att det i stället blev irriterande.
Så när Rosalinda satt ned brickan med frukost på soffbordet, nigit och sagt det obligatoriska "Önskar frun nått mer?", så satte sig Grevinnan upp i sängen, tänkte en stund och sa sedan "Hämta Boel och ett litet ris".
Rosalinda spärrade upp ögonen och blev vit i ansiktet av rädsla. Hon öppnade munnen för att säga något, men Grevinnan han före "Nej, föresten, ta det stora riset. NU!". Det sista uttalade hon med en snärt för att understryka att hon inte tolererade trams så dags på morgonen.
På Mariedal användes två typer av ris, det lilla som mest liknar ett påskris, och det stora som var ett knippe med vidjor. Dessa stod i krukor, färdiga att användas, i ett rum nära Grevinnans sovrum. Där fanns alla andra redskap som behövdes för att upprätthålla disciplinen på ett gods av den här storleken.
När Grevinnan hällde upp sin första kopp med te, kom Boel in, bärandes på en typ av bänk som vanligen användes för de enklare straffen, efter henne kom Rosalinda bärande på det fruktade riset. Ingen sa något, alla visste vad som väntade och hur det skulle gå till.
Roslainda själv, darrandes, bet på sina fingernaglar, till dess att Boel, tittade på henne. Då började hon ta av sin kjol och underbyxorna och blottade sin mjuka ungdomshy. Hon böjde sig lydigt över bänken och Boel spände fast hennes händer och fotleder. Precis i höjd med höfterna satt ett antal vassa piggar som gjorde att den som straffades skulle motiveras att puta extra med sin bakdel, och det gjorde Rosalinda vis av tidigare erfarenhet.
Boel tog plats bredvid Rosalinda och plockade upp riset och väntade på den korta nicken från Grevinnan som alltid utgjorde starten för det skådespel som snart skulle ta plats.
Boel var en kvinna i sextioårsåldern, parant med väl tilltagen byst som svällde innanför urringningen, och ett långt svart hår, uppsatt i en stram knut i nacken.
Hon hade följt Grevinnan sedan barnsben och åtskilliga var de gånger hon själv stått böjd över bänken för ett straff. Många gånger utan synbar anledning, utan mer för att den unga grevinnan haft långtråkigt.
Men numera slapp hon oftast stå i den smärtsamma och förnedrande positionen. Nu för tiden var det hon som stod för att genomföra Grevinnans vilja. Något hon med tiden oftast uppskattade.
När riset ven genom luften den första gången, så högg Grevinnan förstrött in på sin frukostmacka utan att visa något nämnvärt intresse för Rosalindas lidande.
Rappen fortsatte. På Mariedal fick man aldrig ett utmätt straff i form av antal rapp. I stället pågick straffet tills Grevinnan var nöjd. Eller Boel själv, för i Grevinnans frånvaro hade Boel möjligheten att upprätthålla ordningen på egen hand.
Så medan Grevinnan i lugn och obesvärad takt åtnjöt sin frukost, så höjdes riset i Boels stadiga arm, gång på gång, och ven sedan ned genom luften med ett ilsket väsande ljud, och träffade Rosalindas lilla bakdel som först blev randig sedan färgades mörkt helröd. Om man inte räknade med de rapp som lindade sig över hennes höft och slog in med extra kraft i ljumsken.
Tårar från Rosalindas ansikte droppade ned på tiljorna och ritade cirklar på det välskrubbade träet.
Marmeladen från Mariedals egna plomonträd fick Grevinnan att smacka högt av njutning, men ljudet dränktes av Rosalindas hjärtskärande skrik av smärta.
Boel risade på. Lät varje rapp värka ut en smula, innan nästa kom. Och undan för undan ökade hon på styrkan i rappen.
När Grevinnan druckit sin sista klunk ur tekoppen kom den nästan obemärkta nicken som fick Boel att hålla inne med flera rapp, men Rosalindas gråt fortsatte medan hon spändes loss från den fruktade bänken och sjönk i hop i en hög på golvet. Men en knackning i huvudet från Boels knoge fick henne att krypa över till Grevinnan och kyssa hennes nakna fot och tacka för det hon fått. "Tack snälla Grevinnan för att du lär mig en läxa", babblade hon med tårarna fortfarande rinnande utmed kinderna.
Boel baxade ut bänken och Rosalinda började, fortfarande gråtandes, sopa upp skräpet från riset som alltid blir över vid hårda straff. De tunna ändarna som bryts och far i väg, och efterlämnar ett mer effektivt straffredskap.
Senare skulle hon även gå ut i skogen och ersätta det numera kasserade riset med ett nytt fräscht.
Boel gick tillbaks till sin kammare där hon som husfru förde räkenskaper och planerade verksamheten. Med jämna mellanrum skulle hon patrullera huset och se att allt gick rätt till, och om inte, bestraffa den som inte skött sig.
Rosalinda själv skulle fortsätta arbeta, först att plocka undan efter frukost, och sedan med middagen. Men däri mellan skulle det nya riset brytas.
I smedjan låg ett stycke järn i glöden och Adrian pumpade bälgen för att få upp temperaturen. Smeden stod lutad mot ett städ och tittade lojt på. Han var grovt byggd och hans armar som svängde den grova slägghammaren varje dag, svällde under hans fläckiga tunika. Hans uppsyn växlade mellan tankfullhet, till beslut. Han tittade på Adrian och uttalade orden "pojk, kom hit". Tre rätt oförargliga ord, men som Adrian lärt sig allt för väl.
Han släppte motvilligt bälgen och gick över till den stora mannen, och sjönk ned på knä framför honom.
Mäster smed lät honom stå där på det skitiga golvet en stund, innan han knäppte upp bältet och drog fram sin ådriga, grova doning. Än var den inte styv, men smeden hade känt sig sig behövande. Gårdagens brännvin satt fortfarande kvar i kroppen.
Han hade önskat sig en späd liten kvinna nu, men hans hjälpredas mun hade han lärt upp bra. Straffet för skrapande tänder hade varit hårda liksom rädslan att slicka i sig sperman efteråt.
Adrian visste nu precis vad han skulle göra, och i vilken ordning. Han sög upp den grova kuken med lätta drag och slickade växelvis som en hund på och runt pension medan hans fingrar lätt vidrörde pungen och kukroten.
När smeden styvnat övergick han att jobba mer med halsen. Just detta hade också krävt träning och många örfilar, men numera kunde Adrian ta det stora blanka ollonet långt nere i hallsen utan att kvävas.
När smeden slutligen ar på väg att komma, fattade Adrian tag i hans pung med ett lätt tryck, för att sedan föra upp ett finger med andra handen, i mannens anlöpning och massera där.
Sperman fyllde Adrians mun och lite rann ned på hans haka. Men Adrian visste bättre än att torka bort det spillda, och förde med ett finger in det i munnen där det hörde hemma, och svalde sedan allt det salta och kladdiga.
Utanför stod Rosalinda med blossande kinder. Hon hade ibland kollat i smyg på killen i smedjan, så då hon gick till skogen för att bryta vidjor brukade hon försöka smygkika in genom det lilla smutsiga fönstret på baksidan av smedjan,.
Och nu hade hon fått se mer än hon önskat. Eller hade hon det? Det bultade allt lite där nere mellan benen, men samtidigt förstod hon ju att Adrian förmodligen inte gjort det där frivilligt, och hon mindes med skam de timmar hon själv spenderat mellan Boels kraftiga lår för att göra henne nöjd.
Dagen gick, och Grevinnan satte sig i sin vagn och åkte till en väninna på ett gods en bit bort.
Stämningen blev alltid lite lättare då hon försvann från huset, och Boel hade ofta mer att göra de gångerna.
Så det han nästan bli kväll innan hon fick se det uselt brutna ris Rosalinda levererat. Det gick absolut inte för sig.
Hon fångade upp flickan ute i matsalen där hon rensade aska ur en stor eldstad, och tog henne i örat och visade upp riset "Vad är det här för något". Hennes röst darrade av harm. Hade Grevinnan fått in ett sådant ris hade hon själv fått smörj.
Roslalinda kved av smärtan i örat, "Mm, men, men det fanns inte bättre".
"Tror du jag går på det, din lata slyna". Boel blev nu mer arg än tidigare.
"Jag lovar, jag lovar", Stammade Rosalinda.
Boel blev stående och funderade en stund, med Rosalindas öra, fortfarande i ett hårt grepp, innan hon bestämde sig. De skulle gå tillsammans till skogen. Och fanns det bra ris att bryta, skulle Rosalinda få sitt straff där i skogen. Och nu fanns det ingen grevinna som skulle avgöra vad som var lagom. Tanken fick det att pirra i Boel.
Samtidigt lade mäster smed sista handtaget på ett gångjärn. Han var på uselt humör för att han inte lyckats laga det lås som tydligt var en viktig detalj för Grevinnan. Nu skulle han få ovett för det, och kanske mer. Det irriterade honom. Och som alltid då han var full eller irriterad, så fanns där bara Adrian att ta ut det på.
Han fångade upp grabben då han kom in med en spann vatten och tog han i nacken. Han rev av hans kläder och pressade ned honom över den specialtillverkade spöstocken. Halsen låstes fast i ett halsjärn och rumpan putade rakt ut. Han plockade ned läderremmen från väggen, den gav alltid ett effektfullt och tillfredställande ljud.
Boel och Rosalinda hade kommit i jämnhöjd med smedjan då de blev uppmärksam på ljudet där inifrån.
Ljudet av skinn som möter hud och det ofrivilliga kvidandet efteråt. De stannade upp och lyssnade.
Boel fick åter igen en sådan där tankfull uppsyn, sedan log hon och sa "Där ser man". Sedan tog hon Rosalinda i armen, gick fram till den grova dörren intill smedjan och bankade på. Utan att vänta ryckte hon upp dörren och klev in.
För en stund blev allt stilla. Smeden stannade upp mitt i ett rapp och stirrade lite häpet på de två kvinnorna, Adrian tystnade och försökte se i sin utsatta position vad som hände.
Boel lät blicken gå från den röda pojkrumpan, till smedens grova hand med remmen där i. Rosalinda själv kunde inte ta blicken från pojken med den röda bakdelen och den hemska ställning han satt fast i.
"Låt inte oss störa, fortsätt med det du gjorde, så kanske du kan ta den här jänt-ungen efteråt". Sade Boel och log. Drog sedan fram en enkel stol och satte sig på den för att titta på. Smeden rörde sig lite tveksamt, sedan höjde han remmen och slog till.
Rosalinda tittade livrädd ned i golvet och ryckte till varje gång remmen slog ned på den oskyddade pojkstärten.
"Du med så stora muskler måste väl kunna ta i hårdare än så där". Hetsade Boel mannen med ett litet retsamt leende.
"Det är klart jag kan, bestäm du när du tycker det är lagom". Sedan vände han sig om och lät remmen vina genom luften. För var rapp lite hårdare.
Till slut uppnådde han en stränghet som Boel var nöjd med, vilket hon gav en liten applåd. Agan fortsatte och Boel kunde inte låta bli, utan smög sig upp bakom mannen och fingrade fascinerat på hans stora muskler. Han vände sig om och log lite.
"Den är bra den där remmen". Sade boel med upphetsning i rösten.
"Varsågod och prova", svarade han och erbjöd henne remmen till henne.
Boel bytte plats och höjde armen för ett rapp.
Rappen föll, och ögonen på de två penalisterna möttes gång på gång. Ett samförstånd växte fram.
"Jag har fler redskap där på väggen" Sade smeden och nickade mot några krokar. Där hängde det ett flertal olika bestraffningsverktyg som imponerade på Boel.
Hon testade ett spö, där smeden gjort ett eget järnhandtag så att spöet i det kunde bytas när det slitits ut. Men idag var från nytt och friskt trä, förmodligen hassel. Det hade god effekt på pojkens rumpa, där långa ränder svullnade upp efter rappen. Hon testade sedan en läderpiska. Men den låg inte så bra i handen, så hon hängde strax tillbaks den och fick syn på ett lustigt verktyg, även det ett arbete av smeden. Den hade ett långt avsmalnande handtag i läder, och i det satt det fem snärtar på ungefär tre decimeter. Det långa handtaget hade till uppgift att hålla snärtarna i hop så det blev en koncentrerad träffbild, vilket behövdes, för att längst ut i snärtarna satt en knut, och i den knuten satt en liten spik instucken, för att ge rejält med tyngd. Boel såg upp på smeden som log tillbaks. "Testa, jag tror du kommer finna den användbar". Sa han.
Rosalinda sneglade i skräck, ömsom på mannen, och hans allt tydligare bula framtill på byxorna, och på kvinnan som inspirerat svingade det otäcka verktyget. Hon insåg att det hela höll på att gå över styr och funderade på om det fanns någon möjlighet till flykt, men Boel och smeden hade bytt plats och nu stod hon i riktning mot dörren. Omöjlig att komma förbi.
Seden rundade smeden av med några rapp, liksom mest i förbigående, innan han spände loss Adrian från ställningen. Pojken föll i hop.
Boel tog tag i hans öra och släpade med den nakna pojken bort till stolen, där hon sjönk ned med pojken vid sina fötter.
Smeden vände sig nu mot Rosalinda och synade henne, tittade sedan lite frågande på Boel.
"Klä av dig dumma unge." Fräste hon.
Rosalinda kavlade skamset av sig klänningen och underbyxorna. "Överdelen också!" Beordrade Boel. Smeden blev allt mer upptänd.
Så stod hon där helt naken och utlämnad framför de två.
Hon kände smedens grova hand mot sin nakna kropp och hon huttrade till. Hans hand nöp i skinkorna och kände på hennes små toppiga bröst.
Så var det då Rosalindas tur att spännas fast. Hon svimmade nästan av rädsla när stålet slöt sig runt hennes hals. Grova smedhänder rättade till hand och benfängsel så att hon satt prydligt fast med sin rumpa i vädret med synliga märken från omgången på förmiddagen.
Sedan började föreställningen. Boel dirigerade, smeden rappade och Rosalinda ylade och skrek. Med små gester korrigerade boel styrkan i rappen, kunde peka på någon lite fläck där remmen inte träffat så många gånger och behövde piskas till. Hon valde från krokarna på väggen och lät smeden jobba igenom samtliga redskap.
Vid hennes fötter satt pojken, och hennes naglar grävde sig förstrött in i hans nacke med kvidande ljud som följd. Men detta hördes inte. Ljuden från piskorna och reaktionen från Rosalinda dränkte hans små pipande.
Nu rådde det inget tvivel längre. Boel kunde med lätthet se hur det stod till i smedens byxor.
Hon gick fram till honom, och han höll in rappen. och hon greppade tag i hans byxor och grävde fram den stora ådriga som svällde ytterligare vid hennes beröring. "Ingen behöver få veta." Viskade hon, och styrde lemmen mot Rosalindas hjälplösa underliv. Boel spottade några gånger och gned in kuken, sedan hjälpte hon till att föra in den.
Flickan där under hade inte en chans att värja sig mot inträngandet. Men det krävdes kraft för att en så stor tingest skulle komma in i den trånga lilla fittan. Skriken av smärta tycktes egga smeden att tränga djupare.
Han höll på en god stund, men Boels fingrar nära tillhands. Men efter ett tag sade Boel "Låt oss ta loss henne". Vilket smeden genast gjorde. Rosalinda sjönk i hop på golvet likt Adrian gjort en stund tidigare.
Boel var nu så upprymd att hon drev vidare scenariot på ren inspiration. Hon slet upp upp pojken från golvet och ställde honom framför den gråtande flickan och förde in hans slaka penis i hennes mun. Rosalinda visste inte hur hon skulle göra, så Boel hjälpte till.
Adrian som själv mest tyckte situationen var jobbig förvånades över att hans penis reagerade på behandlingen och sakta svullnade upp. Smeden som tittat på, ställde sig nu bredvid och ville också ha en behandling. Så han puttade bort pojken och tryckte in sin stora i munnen på flickan. Tårarna började rinna på henne igen.
Boel i sin tur runkade pojken hårdhänt så han kved, men behöll ståndet. Hon böjer sig fram och kysser smeden. Tungor som möts i en djup kyss. Alla fyra förenade i njutning, men inte allas njutning. "Ta henne framifrån" Väser Boel hes av upphetsning.
Smeden låter inte vänta på sig utan tar tag i flickan och trycker ned henne. Rosalindas egna vilja är sedan länge som utraderad. Nu är hon ett stycke kött att plåga eller utnyttja. När smeden tränger in, skriker hon dock till igen.
Nu kan Boel inte längre hålla sig. Driven av sin egna upphetsning kastar hon kjolen åt sidan och drar av sina underbyxor och pressar pojkens ansikte mot sitt kön och stönar vällustigt då hans tunga börjar stimulera.
Ett tag är allt tyst, så när som på upphetsade stön, blandad med tyst gråt från Rosalinda, och ljudet från de örfilar både Boel och smeden ger i förbifart, bara för att det roar dom.
Boel kommer först, och klämmer i hop sina fylliga lår om pojkens huvud med ett högt stön. Kort där efter tömmer sig smeden i Rosalinda med ett rytande. Sedan reser han sig upp och stoppar nöjt in kuken i byxorna.
På golvet ligger flickan medan en rännil av sperma letar sig fram och ut på låren. Pojken ligger strax bredvid med kladdigt ansikte.
Boel klädde sig, och fick på Rosalinda sina kläder, medan Adrian låg kvar naken på golvet. På vägen ut stannade Boel till i dörren. "Grevinnan är borta på lördag. Så vi kommer tillbaks då." Sa hon och försvann ut i den ljusa kvällen.
Inne i smedjan försökte Adrian dra till sig sina kläder. "Stopp, vart är du på väg? Vi är inte färdiga med varandra än" Sade smeden och tog fram en burk med fett. Han var fortfarande styv och hade bestämt sig för att ta pojken i tarmen.
En bit bort stod Boel och tittade på när Rosalinda plockade sitt ris i skogskanten. Inifrån smedjan hördes ett skrik när smeden pressade in sin grova lem i den försvarslösa pojken. Flickan Rosalinda tittade skrämt upp på Boel med kinder fortfarande flammiga av gråt. Boel log mot henne och sa bara ett enda ord. "Lördag".
Kommentarer