Usch vad less jag kan bli på denna känslomässiga berg- och dalbana! Om det ändå gick att stänga av känslor på nåt vis, sluta fästa mig vid personer, inte bli så känslomässigt engagerad. Jag som tänkt ibland att det var nåt fint och uppskattat, något ovanligt idag, att bry sig om, vara lite polyamorös, alltså att ha en förmåga att kunna bli romantiskt intresserad av andra män, samtidigt som min starka kärlek för min man förblev opåverkad.
Det är ju synd och skam annars att vara en drömkvinna för väldigt många men tillhöra enbart en man hela livet.
Men det har väl snarare varit min förbannelse.
Min akilleshäl.
En svag punkt.
Det känns lite märkligt, sorgligt och nästan obehagligt, att när jag väl skrivit en sexnovell tillägnad en förälskelse, objektet för mina sexuella fantasier, så blir jag ghostad och sen blockad en kort tid därefter. Inte pga novellerna i sig. Dom brukar bli mer än uppskattade.
André älskade mina noveller, framförallt den som handlade om honom och om det som kunde blivit vårat första möte.
Han såg framemot en fortsättning på novellen.
Vi kallade varandra älskling, hjärtat, min älskade osv. och var båda överens om att det vi hade var annorlunda, helt annorlunda mot något han känt tidigare sa han.
Och då har vi ändå inte ens träffats... tack o lov.
Det skulle såklart kännas ännu värre nu om vi träffats och liksom inlett något irl. och sen blockad.
Men ändå, vi hade öppnat upp oss så otroligt mycket, varit förtroliga. Jag berättade detaljer om mitt liv.
Ganska privata saker. Fan vilken idiot jag är!
Det sista vi skrev om var att det kändes svårt att engagera sig i andra killar jag hade kontakt med och att även om jag skulle behöva ett ligg då inte André hade möjlighet att ses den här helgen, trots att vi båda önskade det så innerligt, så visste jag inte om jag skulle kunna vara med någon annan fling, ragg eller tillfällig förbindelse.
Han skrev att det visserligen skulle kännas lite jobbigt och han skulle bli svartsjuk men att vi samtidigt inte lovat varandra nånting och att han unnade mig det, att det till och mer var lite upphetsande att föreställa sig att jag njöt med någon annan. Kanske ville han göra mig en tjänst när han blockade efter det... få mig att vilja söka närhet hos någon annan för min egen skull.
Om du läser det här André så kan jag väl åtminstone få en förklaring, det tycker jag inte är för mycket begärt. Jag är inte den som vägrar släppa
taget eller vägrar acceptera om någon inte vill ha kontakt (även om det såklart gör ont, jag är ju inte känslokall)
men en enkel förklaring är väl det minsta man kan begära av en vuxen människa. Gå vidare om du vill liksom, jag tänker inte hindra dig, men stå åtminstone för det!!!
Några månader tidigare så hade Noel varit min sorg.
Min saknad och längtan.
Patetiskt nog kände jag mig bränd, besviken och sårad även då. Som den idiot jag är hade jag låtit mig lurats av hans spel, hans fasad. Lätt hänt när man inte träffats fysisk och bara sett varandra på håll.
Hade ju haft mina aningar att det var nåt skumt med honom, särskilt eftersom han var så hot' n cold, så av och på. Från het på gröten och tjata om att ses, till att bli jätte kall, dra sig undan och hitta på mängder med ursäkter att inte kunna ses, trots att vi var så nära.
Jag kunde inte låta bli att fundera och analysera situationen, försöka förstå.
Var det åldersskillnaden?
Att jag var gift? Att vi levde så olika liv? Att han skulle bli förälskad? Att jag skulle bli förälskad?
Allt det skulle ju skrämma vilken 19-åring som helst såklart. Men samtidigt, jag krävde ju inte att vi skulle bli ett par liksom, ärligt talat hade jag jag nöjt mig med ett knull, även om han bara velat tömma och glömma. Visserligen hade jag ju börjat utveckla känslor, men handen på hjärtat så bestod de nog till stor del av attraktion och ren och skär kåthet, jag kände ju inte den riktiga Noel, vi hade ju aldrig riktigt träffats. Kanske ville han bara ha någon att fantisera om och bilder att tillfredsställa sig till, och det fick han ju...
Trots det kändes det svårt att komma över honom, svårt att låta bli att dregla över alla de bilder han skickat på sig själv i bar överkropp, dicpics och videos. Kändes svårt att acceptera att jag aldrig skulle få känna hans grova, ådriga, unga kuk i min våta, trånga milf-fitta.
Hans sexiga latino- påbrå och att han är rejält välutrustad gjorde det bara ännu svårare.
Med tanke på att det aldrig blev av att träffas eller göra nåt fysiskt och att jag bara sett honom som hastigast innan vi fick kontakt på messenger, så var det väl mest en illusion, en uppfattning av Noel som jag blev förälskad i.
En fantasti byggd på de bilder, videos där han antingen runkade eller spelade bas i sitt deathmetalband. Han var så sjukt jäkla sexig, med sitt indian- påbrå och metalstil. Han verkade så mogen och seriös trots sin unga ålder men det var väl bara en fasad.
Men det var svårt att släppa att han inte ens tagit chansen att knulla mig, trots att han gång på gång tog kontakt, sa att han hade känslor för mig och att han ville ses. Men som sagt så är han ju bara 19 år och dessutom fd. missbrukare så jag borde väl inte förväntat mig mer. Det hade kunnat bli en farlig förbindelse, riskabel.
Men trots att jag är 22 år äldre än honom och lyckligt gift så kändes det jobbigt. Han är ju lite av en drömkille, rent estetiskt.
Flera av mina sexuella preferenser, önskningar och fantasier i en och samma person helt enkelt.
Jag hade trånat efter Noel under hela det halvåret vi haft sporadisk kontakt. Eller, trånat lät väl lite väl desperat, jag är ju en kvinna som brukar få det jag vill ha.
Men det var svårt att släppa tankarna, suget och begäret.
I ett tappert försök att komma över Noel så började jag söka efter nytt lammkött.
Jag har väl helt enkelt fått smak på yngre män och jag funderar på hur det skulle kännas att träffa någon riktigt ung, skulle jag ens kunna ligga med en 19-åring? Kanske borde jag höja min lägre åldersgräns något och satsa på någon i 20-23 årsåldern?
Eller skulle jag klicka bättre med någon som är 24-26?
Skulle jag få känslor? Skulle jag klara att vara otrogen igen, en tredje gång? Eller fungerar faktiskt min moraliska kompass nu trots allt?
Kommer det krävas berusning för ett snedsteg nästa gång? Känslor? Bara kåthet?
Efter några misslyckade försök där ömsesidiga känslor börjat uppstå snabbt efter en tids intensivt chattande, men sedan fått ett abrupt avslut pga kalla fötter hos de unga männen så lyckades jag äntligen få seriöst napp. Trodde jag... André var visserligen ung i åldern men jämngammal i sinnet.
Till skillnad från Noel så var jag inte attraherad av André till en början. Han hade inte mycket av det jag brukar tända på rent estetiskt. Han var ingen hunk eller heting.
Han var inte smal, inte vältränad utan mer naturligt muskulös av kroppsarbete.
Han var inte alls den typen av killar jag brukar attraheras av helt enkelt. Men som många före honom så föll han för mig och jag föll så småningom jag med. Plötsligt var hans ljusblå ögon bland de finaste jag sett och jag fick bekräftat att jag faktiskt föredrar naturligt muskulösa killar med lite övervikt framför spinkiga, taniga smalisar.
Såklart så är jag fortfarande svag för tränade, platta, släta överkroppar, ett ungdomligt utseende och svag skäggväxt.
Men varför dregla över något som är kroppsligt tilltalande om den rätta känslan inte finns?! Visserligen har jag en del sexuella fantasier som handlar enbart om den sexuella upplevelsen men bra sex hänger mycket på hur man samspelar och hur kompatibla man är sexuellt.
Sökte flykt en lördagkväll då den lokala nattklubben hade 80-tals tema.
Inte det bästa tillfället dock då jag var lite småkrasslig och haft lite ont i halsen tidigare under veckan. Som den idiot jag är köpte jag cigaretter innan också och tänkte jag skulle slippa tigga om jag blev sugen på att feströka. Det misstaget gör jag inte om! Det var fanimig sista gången jag tar ett bloss igen nånsin. Jag har aldrig varit riktig rökare och trots perioder av röksug o sällskapsrökande, feströkande osv har jag aldrig fastnat. Senaste åren så har det dock gått väldigt lång tid, ibland flera år, mellan festandet och jag har bara mått allt sämre för varje gång, och tål nikotinet allt sämre.
Kvällen överlag blev ingen hit.
Visserligen riktigt bra musik och jag fick mycket beröm för min outfit. Neonrosa smink o kläder är ju lite av min grej och 80-talet ligger mig varmt om hjärtat.
Men det var trångt och varmt då nattklubben envisades med att enbart ha entréplan med ett minimalt dansgolv och en bar öppen istället för att öppna upp till den rymliga övervåningen med stort dansgolv.
Och den här kvällen fick tyvärr beteendet hos de unga både män och kvinnor i 18-24 års åldern som var där, mig att tappa hoppet om den generationen lite.
Dom verkade inte alls uppskatta 70-90- talsmusiken men skulle trots det ta över det lilla dansgolvet och dessutom göra sig lustiga både över låtarna som spelades OCH oss "äldre" som dansade loss och uppskattade musiken.
Både tjejerna och killarna viskade, pekade o fnissade.
Det skulle tas selfies mitt på dansgolvet, hållas i drinkar mitt på dansgolvet och alla runtomkring skulle akta så man inte spillde ut någe.
Jag har aldrig tidigare varit så less, besviken och frustrerad på unga människor. Såhär omogna har jag inte sett ungdomar i den åldern tidigare
En kille ville ha min snap men när jag då ville ha åtminstone en puss i utbyte så sa han åt sin kompis att ge mig en puss.
Vid ett senare tillfälle fnissade och pekade han mot mig.
Trots denna fiaskokväll dansade jag loss ett par, tre timmar. Men fick nog 00:30, 1,5h innan stängning.
Jag mådde inge bra, hade inte jättekul och jag längtade hem till familjen.
Jag hade sett framemot att få flirta, hångla och kanske lite fyllesex. En utav flera fördelar med att vara relativt ny i länet är att det finns många nya att upptäcka samtidigt som det inte är lika stor risk att bli igenkänd och riskera att det kommer till makens kännedom.
Men så istället mådde jag fruktansvärt illa, hade yrsel, magont, huvudvärk och nackspärr under hela kvällen/natten tills jag kom hem, och ända tills jag somnade hemma.
Visst flirtade jag och blev flirtad med men även om jag fått erbjudande så fanns där ingen som jag velat göra mer än möjligtvis hånglat lite med.
Jag hade ingen lust överhuvudtaget att vara naken i någon annan säng än min egen, bredvid min make, yngsta dotter och katterna.
Dessutom kände jag mig som den mogna, vettiga hustru och mamma jag är. Utåtriktad, trevlig, socialt kompetent, sällskapssjuk, danssugen, flirtig och kramig men inte sexuellt intresserad av utbudet.
Jag börjar också alltmer verkligen uppskatta att vara bland jämnåriga (30-50 år typ) som liksom jag växte upp och minns 80- 90-talet och kan njuta av dess musik.
Det låter säkert som en diss till alla unga men är inte menat så. Jag vill bara förtydliga känslan, lättnaden över att vara den generationen jag är.
Jag är såklart väldigt glad över att att vara välbevarad och fräsch och därmed oftast uppskattas att vara kring 25-28 år (senast igår gissade en 20-årig kille på att jag är 25 år, men när han fick veta att jag är "jämngammal med hans föräldrar"så blev jag plötsligt läskig att prata med) men jag önskar verkligen inte att jag var så ung igen.
Till skillnad mot många i 20-årsåldern och hur även jag själv var i den åldern, så är man betydligt mer trygg i sig själv, man jämför sig inte med andra på samma sätt längre.
Jag har visserligen aldrig varit en sån som hånar eller förolämpar andra människor pga mitt eget svajiga självförtroende, jag är snäll, trevlig och ger både män o kvinnor uppskattande komplimanger och uppskattar själv att få komplimanger.
Men jag trivs med mig själv på ett helt annat sätt idag än för 20 år sen.
Nu har jag blivit mer förkyld lite värk i huvudet, nacken, axlarna till och från.
Känner mig trött och krasslig, täppt och hes.
Men fungerar ändå, en skön söndag med familjen blev det igår och en relativt mjuk start på veckan idag måndag.
Inser lite vemodigt att jag troligtvis är klar med hela nattklubbsgrejen och definitivt klar med alkohol.
Blotta tanken på alkohol och tobak gör mig illamående.
Inte för att det varit ett stort intresse. De gånger jag varit ute på nattklubb, partat loss osv sen jag blev mamma för 17 år sen, går helt enkelt att räkna på en hand. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i alkohol faktiskt. Väldigt selektiv då jag inte klarar att dricka kolsyrade drycker öht så där faller ju cider och mycket annat bort.
Men inte heller vin, öl eller whisky faller mig i smaken.
Smakar det för mycket alkohol så får jag kväljningar.
Shots har varit ett säkert kort sedan jag tog min första fylla som 22-åring. Men under senaste åren har jag knappt velat ha shots heller.
Det är knappt de gått ner.
När jag var på Höstfesten i mitten på augusti med min långväga väninna på besök så drack jag EN shots.
Ingen av den alkohol min väninna köpte hem föll mig i smaken (men artig och tacksam som jag är och med en längtan efter berusningens enkla flykt och lättja, så försökte jag pina i mig) så jag förblev nykter även då, så när som på en shots, precis som igår.
Så jag kan utan problem se mig som helnykterist numera.
Dansa gör jag lika bra nykter men i fortsättningen så blir det på tillställningar likt Höstfesten (Nostalgi banger med Micke Syd o Tommy Ekman från Gyllene tider och Freestyle som uppträdde med gamla godingar. De var massor med folk mellan 18-70 år och alla sjöng med i alla låtar. Jag stod nära scenen med händerna i luften och hoppade, sjöng med och skakade loss i folkmassan. Fantastisk upplevelse!)
Men i övrigt vet jag faktiskt inte vad jag vill göra när jag har egentid nångång igen eller hur man roar sig utan familjen i min ålder...
Jag kan ju liksom inte längre tvinga i mig själv alkohol enbart i syfte att få känna berusningens härliga effekt som får mig att slappna av fullt ut, släppa mina hämningar, glömma mina bekymmer, och lossar tyglarna av självbehärskning o kontroll totalt o tillåter mig att bara njuta av stunden.
Men det finns väl andra effektiva sätt att fly verkligheten nångång ibland antar jag. Till exempel sexuellt.
Sex liksom alkohol hjälper mig att slappna av och släppa loss.
Kunna släppa all kontroll och bara få leva, vara, här o nu.
Just nu vet jag inte ens hur jag känner inför alla de sexuella preferenser, önskningar och behov som vuxit sig starkare under årens gång.
Det viktigaste för mig är att alltid ha hela min familj hos mig, leva i mitt monogama äktenskap med min make (trots att jag funderar alltmer på min polyamorösa sida)
Fortsätta dela vardagens alla med- och motgångar, att dela de flesta åsikter, värderingar, drömmar, mål och framförallt den gemensamma kärleken för barnen, djuren, vår familj och sedan de gemensamma barnbarnen. Förutom att jag behöver mer närhet och mer sex från min redan kärleksfulla make som gör så gott han kan för att mätta mina behov,
så längtar jag också efter mer än enbart närheten från min man, någon mer som kan fylla mina behov utan att min familj blir lidande.
Jag upplever att min ibland har svårt att hinna med både mig och barnen känslomässigt, tidsmässigt, trots att vi är prio nr 1 (samt jobbet då). Och så mycket annat att hinna med eller stressa upp sig över har han inte. Men jag känner väl att jag får stå tillbaka lite med mina "äktenskapliga" behov och inte vara en allt för krävande hustru när det kommer till uppmärksamhet, bekräftelse, närhet och sex.
Jag trivs och gläds så oerhört över det vi har.
Vårat team. Vår liga. Vi är väldigt sammansvetsade och det finns en fin harmoni med mycket skratt, mys och gemenskap.
Varken jag eller maken skulle överväga att nånsin öppna upp äktenskapet eller dylikt.
Men troligtvis har väl vissa behov funnits inom mig hela tiden men inte fått ta plats och sen så småningom bubblat upp inom mig. Det finns saker jag vill känna och uppleva som inte min man kan ge mig, men samtidigt så har vi gått igenom så otroligt mycket tillsammans, jobbat hårt för att komma dit där vi är idag och byggt upp det liv vi vill leva nästintill fullt ut. Men jag kan inte berätta för min man om mina innersta hemligheter och behov, som att jag drömmer om att testa att ha fler partners.
Jag har tillräckligt med kärlek och sexuella behov för en eller två partners till utan att min man skulle lida.
Han är och kommer alltid vara min stora kärlek.
Men jag tänker faktiskt att jag skulle känna mig ännu lyckligare och hel på nåt vis, om jag fick ha en eller två extra män, men att han bara har mig. Jag delar nämligen gärna med mig av mig själv men jag vill inte dela min eller mina partners eller ens mina beundrare, med någon annan.
Jag har så otroligt mycket kärlek, omtanke, närhet och engagemang att ge de jag tycker om.
Men ofta känns det som jag ger mer än vad jag får tillbaka, eller inte får möjlighet att ge allt jag har, till exempel sexuellt. Jag behöver mer än vad min man ger mig...
Vi är betydligt mer jämställda utåt sett än vad vi varit.
Men fortfarande kan jag märkbart känna av förväntningarna han har på mig att jag självklart ska göra mera utav hushållsarbetet och ansvaret över barnen, vilket jag också gör.
Som nu när jag är sjuk och skulle ge vad som helst för lite ompysslan och massage men trots det sköter jag mina sysslor och åtaganden med bravur, med nästintill obefintlig avlastning eller ompysslan från honom.
Jag blir bättre o bättre på att prioritera mig själv också och inte bara min familj, hela tiden.
Men flera av mina vänner bor långt bort och de enstaka som bor nära har ju fullt upp med sitt liv såklart, man hörs av i telefon då och då, sammanstrålar när barnen, som också är kompisar, ändå ska umgås. Så trots att jag är en väldigt social och utåtriktad person som trivs med nära o kära omkring mig så får jag hålla till godo med den sociala biten jag får genom msn, snap och sociala medier. Snart ska jag dock ut i arbetslivet igen och det kommer vara välbehövligt.
En liten hake är att jag alltid föredragit vänner av det motsatta könet, men sen jag och maken blev tillsammans för 14 år sen så gick jag med på en överenskommelse om att ingen av oss skulle ha vänner av motsatt kön, framförallt inte umgås ensamma med någon av motsatt kön. Väldigt gammalmodig regel på ett sätt såklart och båda har vi brytit den och skapat drama vid några tillfällen, framförallt jag.
Och jag förstår ju min man på sätt och vis. Han påstår att han litar på mig till 100% och att hans osäkerhet och svartsjuka beror på att andra män inte respekterar att jag är gift och kommer med oanständiga förslag. Medan jag o andra sidan, mår bra av uppmärksamheten och bekräftelsen för det mesta.
Och det är ju jag som gör fel om /när jag flirtar tillbaka, ansvaret ligger hos mig.
Kanske känner min man sig otillräcklig trots att jag aldrig lagt fram det så, men jag har trots allt varit känslomässigt otrogen tidigare
De flesta människor har ju flera olika relationer i vårat liv. Familjen, arbetskamrater, ytliga vänner och nära vänner. Varje relation är ju unik på sitt sätt och tillför något till vårat liv.
Men relationen med vår partner, vår käresta, bör ju, i det flesta fall, och som i mitt fall, vara den enda där man delar intimitet, delar vardagens alla små och stora bekymmer och glädjeämnen.
Det är definitivt på gott och ont. Har vi tjafsat om något löjligt som ekonomin eller om han ältat något oväsentligt tidigare under dagen så har jag ibland önskat att det fanns någon annan att knulla med när lusten faller på samma kväll... någon som INTE knackar på toadörren varje gång jag sitter på toaletten, för att han kom på att han måste prata med mig exakt just då medan han själv ALLTID låser dörren även om han bara ska duscha.
Men just denna person förväntas jag dela ALLT med och förväntas vara, inte bara min bästa vän och närmsta anhörig (det är han definitivt) utan även den enda jag ska uppleva sexuella äventyr och myssex med, bli stressad av när han kommer hem hungrig från jobbet (javisst kan han laga mat själv, MEN jag måste ju ändå alltid välja mat, ta fram på upptining och assistera i övriga moment kring matlagningen) och dessutom ibland hantera dennes otroligt störiga principer, fyrkantighet, och ibland gubbgnällighet och brist på acceptans och förståelse inför andra människors sätt att vara eller leva. Visst är vi båda något konservativa men jag har med åren blivit ännu mer ödmjuk inför andra människor och allas olikheter. Medan han ibland kan vara mer dömmande, arrogant och högmodig, samtidigt som han kan ta på sig offerkoftan lite väl ofta då vi är oense.
Ingen är perfekt naturligtvis, inte ens jag (även om jag tidigare haft krav på mig själv att vara det) men skulle det inte vara enklare att acceptera och uppskatta sin andra hälfts tillkortakommanden om man hade nån mer att variera med?! Omväxling förnöjer sägs det ju men samtidigt vet man vad man har men inte vad man får. Varför byta bort när man kan lägga till, utöka istället.
Den otroligt spännande känslan att hångla, ta på och knulla med en ny förälskelse är otroligt spännande och givande. Tyvärr är det 14 år sen jag upplevde det sist och trots att jag, med mitt rika, starka känsloliv, kan uppleva känslan att vara nyförälskad i min man även nu efter 14 år tillsammans och jag är glad ändå att vi är där vi är idag tillsammans, både sexuellt, känslomässigt och i livet i övrigt. Jag skulle aldrig orka bygga upp nåt liknande igen, med någon. Men alla kärleksrelationer är unika och ytterligare relationer kan vara väldigt givande.
Kommentarer