Hon är vaken igen. Ett pirr har krupit under huden hela dagen – vuxit sig starkare. Nu är det sent. Känslan gömmer sig inte längre.
Bredvid henne sover han djupt. Lugnt. Ovetande. Och just där – i den stillheten – vaknar en annan del av henne. Det finns en särskild njutning i att vara tyst. Att röra sig i mörkret, där ingen vet vad hon gör. Hon vill inte bli påkommen. Inte egentligen. Men tanken på att kunna bli det – den vänder sig mot henne, som något hon borde fly ifrån. Men kroppen reagerar först, och den vill bara stanna kvar.
Det är inte honom hon längtar efter. Det är känslan av att göra något hon inte borde.
Hon ligger kvar. Försöker blunda. Vända på sig. Låtsas att det går över. Men tankarna rör sig fortfarande – lätta, farliga. De söker sig uppåt, smyger längs insidan av låren. Och där, mitt i värmen mellan benen, vet hon: det kommer inte gå över.
Hon vet exakt var telefonen ligger. Och hon vet vad hon har tänkt göra – men aldrig gjort. Inte på riktigt. Inte förrän nu.
Hon reser sig långsamt. Drar morgonrocken om sig, men knyter den inte. Under har hon tunna trosor. Golvet är kallt under fötterna. Huset mörkt, som om det själv höll andan.
Hon rör sig ljudlöst genom hallen, in i köket och sätter sig vid bordet. Inget ljus – bara skärmens sken när hon väcker telefonen till liv.
Hon vet att hon borde känna skam. Att det här borde kännas smutsigt. Men det enda hon känner är hur något vaknar inom henne – något som inte skäms. Något som bara vill mer.
Webbläsaren öppnas. Fingrarna tvekar inte längre:
klubb6.se
Sidan laddar långsamt, som om även den ville känna efter först. Texten blinkar till:
“Gratis dejting community med en erotisk touch”
“Den privata mötesplatsen för alla som gillar att umgås...”
Redan där känner hon hur kroppen svarar.
Inte på orden – utan på vad de lovar.
Hon skriver in det användarnamn hon redan visste att hon skulle välja: Sommarnatt. Hon trycker på “Skapa konto”.
Skärmen exploderar i färg – lila, rosa, blinkande chattrutor och profiler med namn som får henne att rodna. Meddelandena börjar rinna in nästan genast:
“Hej sötnos!”
“Visa mer?”
“Kåt?”
Hon scrollar förbi dem. Det känns som ett sorl – rörigt, påträngande, tomt. Tills blicken fastnar. Ett namn. Hon vet inte varför, men fingret stannar där.
Gränslös
Ingen hälsning. Inga emojis.
Gränslös:
“Du har redan bestämt dig, har du inte?”
Det hugger till i magen. Inte av chock – utan av något som känns farligt bekant. En ton som inte ber om hennes uppmärksamhet. Den bara tar den.
Fingrarna stannar ovanför skärmen. Hon skriver, kort:
“Vad menar du?”
Gränslös:
“Du är inte här för att prata. Du är här för att känna det du inte får känna någon annanstans. Lust utan regler. Begär utan förklaring.”
Hon lutar sig bakåt i stolen. Det är inte bara orden – det är hur han säger dem. Inte som en inbjudan. Som ett påstående.
“Du känner mig inte.”
Gränslös:
“Inte än. Men du skrev ‘Sommarnatt’. Det säger mig mer än du tror.”
Och vad säger det dig?
Gränslös:
“Att du är vackrast när du tappar kontrollen. Och att du redan har börjat.”
Det drar till i kroppen – ett pirr, lågmält och obönhörligt. Mellan benen. I bröstkorgen. Som en röst hon inte längre vill överrösta.
Gränslös:
“Tänk dig att jag står bakom dig nu. Jag rör dig inte. Bara andas. Du känner min blick mot nacken. Du vet att jag ser allt – även det du försöker gömma.”
Hon hinner inte svara. Det känns i kroppen innan tanken hinner ifatt. Pulsen ökar. Hon rätar på ryggen, som om någon redan stod där.
Gränslös:
“Om jag var där skulle jag be dig ta av dig det du har på dig. Sakta. Men jag vill att du gör det ändå.”
Hon sitter still några sekunder. Reser sig långsamt. Fingrarna griper tag i morgonrocken, låter tyget glida ned från axlarna. Det stannar vid armbågarna, som om kroppen ännu ville hålla något kvar.
Hon är halvnaken nu. Brösten syns. Huden är blottad i skuggor. Men det känns inte som avkläddhet. Det känns som början på något hon inte längre styr över.
Gränslös:
“Det är inte första gången du tänkt på det här, eller hur? Att bli sedd. Inte som söt. Inte som snäll – utan som användbar. Någon man gör till sin. Använder. Njuter av. Och vet att hon vill det.”
“Och du har fantiserat om att tvingas säga det.”
Orden slår djupt. Det gör ont – inte för att de är fel, utan för att de är sanna.
Hon stirrar på skärmen. Det drar ihop sig i magen.
En söt skam som pulserar lågt.
“Kanske.”
Gränslös:
“Inte kanske. Skriv det. Vad vill du – egentligen?”
Fingrarna darrar. Pulsen slår i halsgropen. Sen kommer det:
“Jag vill bli använd. Inte försiktigt. Inte snällt. Jag vill känna att jag tillhör någon. Om så bara för en stund.”
Gränslös:
“Där börjar vi. Ställ dig där du kan se dig själv. En spegel. Ett fönster. En skugga. Du ska se vad jag gör med dig.”
Hon reser sig. Telefonen i handen. Varje steg är ett beslut. Ett brott som ingen behöver se. Det är så förbjudet. Och ändå går hon vidare. Kanske just därför.
Hallen är kall. Mörk. Hon stannar framför spegeln.
Till en början ser hon bara konturer – en skugga i mörkret, ett svagt sken över huden där morgonrocken ännu hänger.
Hon drar ner tyget. Sakta. Låter det glida från axlarna, ner längs armarna, tills det faller och lägger sig kring fötterna.
Nu är hon nästan naken. Trosorna det enda som är kvar. Men det känns inte som att ta av sig – det känns som att ge upp något.
Gränslös:
"Du har något mer på dig, eller hur? Trosor kanske."
Han frågar inte – han konstaterar. Som om han redan visste.
“Ta av dem. Sakta. Låt mig nästan höra hur de lämnar huden."
Hon ryser till. Han vet inte – men ändå vet han. Fingrarna krokar i trosorna. Hon drar dem långsamt nedåt, centimeter för centimeter. När de släpper från kroppen känns det som ett avslöjande.
Trosorna faller till golvet. Hon står helt naken nu. Det är hon som gjort det, men det känns som om hon bara lytt.
Gränslös:
"Plocka upp dem. Lyft dem till ansiktet. Lukta. Smaka."
Hon tvekar – men bara ett ögonblick. Böjer sig och plockar upp trosorna. Doften är stark. Salt, varm, förbjuden. Hon smakar försiktigt, lätt med tungspetsen.
Gränslös:
"Inte sådär blygt. Ta för dig. Känn ordentligt hur kåt du är."
Hon lyder. Trycker tyget mot munnen, slickar mer bestämt, och låter smaken fylla henne.
Gränslös:
"Är det där något en anständig kvinna skulle göra?"
Hans ord träffar en nerv, men inte som en förebråelse – snarare som en lekfull utmaning.
"Vem är du egentligen, när ingen annan ser dig?"
Hon tvekar. Orden finns där, under ytan, men hon vågar inte släppa fram dem. Inte än. Istället svarar hon tyst, nästan viskande:
"Jag vet inte. Säg det du."
Gränslös:
"Du vet. Innerst inne vet du. Du är ingen anständig kvinna nu. Inte här, inte ikväll."
Han gör en kort paus, och hon håller andan.
"Här, just nu, är du min slampa. Och du njuter av att jag säger det åt dig."
Ordet går rakt igenom henne. En hetta, en lättnad, ett erkännande. Det stämmer. Hon njuter av det. Behöver det.
Hon nickar svagt, som om han faktiskt kunde se henne.
"Ja," viskar hon. "Jag är din slampa. Din kåta slampa."
Gränslös:
"Bra. Lägg handen mot magen. Sakta, neråt. Men rör dig inte än. Vänta tills jag säger till."
Hon lyder, nästan andaktsfullt. Handen glider över huden, ner mellan benen. Fingrarna känner värmen, fukten. Hennes kropp svarar så tydligt att det nästan skrämmer henne.
I den andra handen kramar hon fortfarande de våta trosorna. Då hör hon plötsligt ett ljud från sovrummet. Ett svagt knarr från sängen bakom henne.
Tänk om han vaknar nu.
Pulsen slår hårt. Vad skulle han se? Sin fru naken framför hallspegeln, trosorna i handen, fingrarna mellan benen, medan hon kallar sig själv slampa för en främmande man.
Skammen bränner kort, intensivt – och försvinner sedan. Kvar finns bara hettan, pulserande, omöjlig att stoppa.
Gränslös:
"Nu. Rör dig själv. Visa mig hur mycket du vill komma. Men gör det långsamt – du får inte komma förrän jag säger till."
Hon blundar, trycker försiktigt fingrarna in mellan benen. Känner hur de glider in i fittan, fyller henne. Hon stönar lågt, ljudet hänger i mörkret. Hon glömmer nästan att andas. Kroppen spänner sig i en ljuvlig smärta, varje rörelse driver henne närmare gränsen.
Gränslös:
"Fantisera att det är min kuk som fyller dig just nu. Att jag tar dig precis som jag vill. Hur känns det?"
Hon tvekar inte längre. Orden bara kommer, ärliga och råa:
"Det känns så bra. Jag är så kåt, jag vill bara komma. Snälla, låt mig få komma."
Gränslös:
"Be ordentligt. Högt. Jag vill att du hör dig själv säga det."
Hon öppnar munnen men inget kommer först. Som om kroppen väntade in orden.
Sedan, viskande:
"Snälla... jag vill komma. Jag behöver det. Låt mig."
Det är inte tillräckligt. Hon känner det själv. Hon sväljer. Känner trycket bygga i magen, låren, fittan.
Hon höjer rösten, nästan skälvande:
"Låt din slampa komma."
Det händer innan hon hinner ta ett nytt andetag. Kroppen kränger till. Fingrarna rycker till. Ett ljud lämnar henne – inte ett stön, inte ett rop, utan något djupare. Som om något släpper inifrån.
Hon kommer. Hårt. Långsamt. Allt på samma gång. Knäna viker sig, lårens insidor klibbar. Hon lutar sig mot väggen, flämtar.
Spegeln visar henne fortfarande. En kropp som gett upp. En kvinna som tagit emot allt. Och där, i efterdyningens tystnad, hör hon bara sina egna andetag.
Hon var kåt.
Nu är hon märkt.
Comments