Denna novell är bara påhittad.
.Jag heter Frida. Fyrtiofem år, ensamstående sedan flera år tillbaka.
Utåt sett var jag ordentlig – gymmade lagom, klädde mig stilrent, skrattade på jobbmöten och betalade mina räkningar i tid.
Men det fanns en annan sida av mig som få, om någon, kände till.
En hemlig, brännande längtan som ingen kunde stilla.
Ingen, förrän Lukas.
Han var min sons bästa vän. Nitton år, oskyldiga ögon, men en kropp som skvallrade om sena kvällar på gymmet.
Jag försökte ignorera blickarna han gav mig när han trodde att jag inte såg.
Hur hans ögon dröjde vid min urringning, hur hans hand ibland råkade snudda vid min när han tog ett glas från bordet.
Hur mitt hjärta slog snabbare än det borde varje gång.
En kväll, efter att killarna sett på film i källaren, kom han upp ensam.
Min son hade somnat. Lukas stod plötsligt i köket, så nära att jag kände värmen från hans kropp.
Hans röst var låg när han sa:
– Du vet att jag ser dig, Frida. På riktigt.
Jag visste att jag borde skicka hem honom. Men istället tog jag ett steg närmare.
Hans mun mötte min med en hungrig desperation som speglade min egen.
Hans händer famlade över mina höfter, mina lår – som om han inte kunde få nog.
Jag lät honom. Ville ha honom. Hade väntat på att någon skulle vilja ha mig så.
På köksbordet, mot den kalla träytan, släppte jag taget om allt förstånd.
Hans händer var grova men varsamma när han smekte av mig klänningen, knäppte upp min bh med en självsäkerhet som fick mig att le.
När han gled in i mig var det som att jag vaknade till liv igen.
Och det var då jag förstod: jag var inte bara en kvinna som längtade efter kärlek.
Jag var en kvinna som behövde bli sedd. Begärd.
Och i Lukas' famn, mitt i natten, erkände jag äntligen för mig själv vem jag var.
Jag var en kvinna som älskade att vara åtrådd.
Jag var – och är – en MILF.
Och det var min bekännelse.
Efter den natten blev ingenting sig likt.
När Lukas kom hem till oss, låtsades vi båda som om allt var som förut.
Men varje gång våra blickar möttes var det som om luften vibrerade mellan oss.
En hemlighet som bara vi kände till – och som brände under huden.
En kväll när min son åkte iväg till sin pappa för helgen, knackade Lukas på min dörr.
Han stod där i dörröppningen, händerna i fickorna, ögonen mörka av begär.
– Får jag komma in?
Jag visste att jag borde säga nej.
Men istället klev jag åt sidan och släppte in honom.
Vi sa inte ett ord.
Istället drog han mig genast intill sig och kysste mig hårt, nästan brutalt.
Hans händer gled in under min t-shirt, famlade över mina bröst med en sådan hunger att jag kved till.
Jag kände hur hård han var mot mig, hur mycket han ville ha mig – och hur mycket jag ville ha honom.
Han bar mig, nästan som en trofé, till sovrummet.
Slängde ner mig på sängen, drog av mig mina kläder som om han inte kunde få av dem snabbt nog.
Jag låg där naken framför honom, flämtande, kåt bortom alla gränser.
– Gud, Frida... du är så jävla vacker, viskade han, nästan vördnadsfullt.
När han sänkte sig mellan mina lår och lät sin tunga leka över mig, var det som om hela min kropp exploderade i njutning.
Jag grep tag i hans hår, tryckte honom närmare, kände hur våg efter våg sköljde över mig.
Sedan tog han mig långsamt, djupt, som om han ville stanna i mig för evigt.
Vi var vilda, mjuka, skrattande, skrikande – allt på samma gång.
Och när vi båda föll ihop i en svettig hög, var det som om hela världen tystnade omkring oss.
I mörkret viskade han:
– Jag vill ha dig. På riktigt.
Jag drog in hans doft i mina lungor, rörde vid hans kind.
Visste att det här var förbjudet, farligt – men också att jag aldrig känt mig mer levande.
Det var inte bara sex.
Det var en flykt, en hunger, en bekännelse om vem jag var innerst inne.
Och vi var bara i början.
Vi fortsatte i hemlighet.
Stulna stunder i bilen, i köket, i tvättstugan när ingen var hemma.
Varje gång var lika desperat, lika laddad, som om vi båda visste att det inte kunde pågå för evigt.
Men verkligheten hann ikapp oss.
En kväll när vi låg i min säng, huden fortfarande klibbig av vår gemensamma hetta, sa Lukas något som fick tiden att stanna.
– Jag vill att vi ska vara mer än bara... det här. Jag vill att vi ska vara på riktigt.
Jag låg tyst och lyssnade till hans andetag, kände hans hjärtslag mot mitt bröst.
Jag önskade att jag kunde säga ja.
Men jag visste att världen utanför inte skulle förstå.
Att min son skulle hata mig.
Att jag skulle förlora allt.
Med tårar i ögonen kysste jag honom mjukt och viskade:
– Du kommer alltid att vara min bekännelse. Min hemlighet. Men vi kan aldrig vara mer än så.
Han kramade mig hårt, som om han kunde hålla fast vid oss om han bara höll tillräckligt länge.
Men på morgonen var han borta.
Kvar låg jag i sängen, omgiven av doften av honom, och visste att jag aldrig mer skulle vara densamma.
Jag hade älskat. Jag hade känt mig levande.
Jag hade erkänt för mig själv vem jag var.
Och ibland, när nätterna är som mörkast och ensammast, tänker jag tillbaka på honom.
På våra viskningar, på våra smekningar, på vår förbjudna passion.
Och jag ler, för jag vet att oavsett vad – så var det värt det.
Det här var min bekännelse.
Och den var vacker.
Slut.
Kommentarer