Det började med doften av hennes parfym i trappuppgången. En tung, kryddig doft som dröjde sig kvar långt efter att hon hade passerat. Jag visste exakt när Marianne kom hem från jobbet. Klockan var alltid strax efter fem, och om jag hade fönstret öppet kunde jag höra hennes klackar mot asfalten på innergården.
Jag är nitton. Jag borde titta efter tjejerna i min egen ålder, de som hänger nere vid grillkiosken eller pluggar på universitetet inne i stan. Men de kändes så flamsiga, så osäkra, jämfört med henne. Marianne var femtio. Hon hade skrattrynkor runt ögonen och en kropp som berättade en historia. Hon var kurvig på ett sätt som gjorde mig torr i munnen, mjuk men ändå stolt. Hon bad aldrig om ursäkt för att hon tog plats.
Den här tisdagskvällen möttes vi vid porten. Hon kämpade med två tunga matkassar och handväskan som gled ner för axeln.
"Låt mig," sa jag snabbare än jag hade tänkt mig. Min röst lät tjock, nästan främmande.
Hon stannade upp och såg på mig. Hennes blick var inte den vanliga, artiga grannblicken. Den var mörkare, mer granskande. Ett litet leende lekte i ena mungipan.
"Tack, Adam," sa hon mjukt. "Du är en räddare i nöden."
Jag tog kassarna. De var tunga, men jag gjorde en poäng av att bära dem utan ansträngning hela vägen upp till tredje våningen. Jag kände hennes blick i ryggen hela vägen uppför trapporna, en nästan fysisk beröring.
När vi kom in i hennes hall ställde jag ner kassarna på köksbänken. Hennes lägenhet var annorlunda än min och mammas. Det var dämpad belysning, dyra möbler, och återigen den där doften av henne.
"Vill du ha något att dricka?" frågade hon. Hon stod lutad mot diskbänken, armarna i kors under bröstet, vilket framhävde hennes former under den tunna blusen. "Som tack för hjälpen."
"Gärna," sa jag. "Vatten går bra."
"Äsch," skrattade hon, ett lågt, hest skratt. "Vi tar ett glas vin. Du är väl myndig?"
Hon hällde upp två glas rött och räckte mig det ena. När våra fingrar snuddade vid varandra drog hon inte bort handen. Istället lät hon fingertopparna vila mot mina en sekund för länge. Huden var varm.
Vi flyttade oss till vardagsrummet. Hon satte sig i soffan, och jag satte mig i fåtöljen mittemot, men hon klappade på dynan bredvid sig.
"Sitt inte där borta," sa hon. "Jag bits inte."
Jag flyttade mig. Soffan var mjuk och vi satt nära. Jag kunde se pulsen slå vid hennes halsgrop. Vi pratade om ingenting – om vädret, om mina studier – men orden var bara en fasad. Det som egentligen sades låg i tystnaderna, i blickarna.
Hon frågade om jag hade någon flickvän. Jag skakade på huvudet och tog en klunk vin för att dölja min nervositet.
"Konstigt," sa hon och vände sig så att hon satt vänd mot mig, med ena benet uppdraget under sig. "En kille som du borde ha fullt upp."
"Jag är inte intresserad av tjejer i min ålder," hörde jag mig själv säga. Det var riskabelt, men vinet hade gjort mig modig.
Marianne blev tyst. Hon ställde ifrån sig vinglaset på bordet. Sedan såg hon på mig, länge. Det fanns ingen tvekan i hennes ögon längre, bara en intensiv nyfikenhet och något annat, något hungrigare.
"Vad är du intresserad av då, Adam?" viskade hon.
Hon lutade sig framåt. Avståndet mellan oss krympte tills jag kunde känna värmen från hennes kropp. Hennes parfym fyllde mina sinnen och gjorde det svårt att tänka klart. Jag såg på hennes läppar, sedan in i hennes ögon. Hon väntade inte på ett svar i ord. Hon lade sin hand på mitt lår, högt upp, och hennes tumme strök långsamt över tyget på mina jeans.
"Visa mig," sa hon.
Kommentarer