Hon vaknade den morgonen och undrade om allt hade varit en dröm. Alla känslor rusade runt likt myror i en stack. Förvirrat men organiserat kaos. Hur kan allt vara så svårt? Mångbottnat? Konstigt? Underbart? Livsbejakande? Läskigt... Hjärtats dunk kändes vid skuldran. Andningen långsam men pulsen hög. Drömmarna hade varit kors och tvärs. Det enda hon mindes säkert från natten var att hon drömt om honom. Och mens... Kanske choklad... Hon log varmt i sin ensamhet åt huvudets virrvarr och sedan var resten inte ens ett minne blott. Det var helt glömt.
Handen gled lättsamt genom håret och snöflingorna singlade ner utanför fönstret. Den här årstiden var hoppfull och fullständigt deprimerande på en och samma gång. Sommar och klänningsköp ena dagen. Andra dagen var det höst igen och tredje dagen snö. Kaos. Hela världen var i kaos... Så varför inte hennes hjärna med..?
Nervositeten tog över hennes nerver och lugn pianomusik letades fram. Tårarna sniglade sig fram över kinderna. Det här var fel... Men ändå så rätt! Hon hatade att trösta sig själv. Men ofta var det den enda som kunde det. Var hon en hemsk människa? I sådana fall var varför inte så svår att lista ut... Men om hon vände på det, varför var hon inte en hemsk människa? Vad var skälen till att den annars så moraliskt bakbundna själen fick lite frisedel just nu? Inga svar fanns direkt att få. Förutom vetskapen att ingen är perfekt. Ingen är ofelbar. Och igår.. Så härligt... Så förbjudet. Hon ångrade ingenting. Men hon visste hon var gift ändå...
Ibland är en hemlighet just en hemlighet. Då och då är en upplevelse just det. Vill inte såra eller såras. Bara, bara leva i en upplevelse... Det är dock något komplicerat då man lever med någon annan. Någon man älskar går där bredvid så hoppar helt plötsligt en helt främmande chackpjäs fram. Främmande och skrämmande, men ändå inbjudande och charmig. En liten glädjeskuttande filur tittar fram. En vän. Ett komplement. En vän. En axel. Försök till tröst. Källan till skratt och olidlig åtrå. Längtan... Så oförståeligt allt kan vara ibland. Hon rörde sig runt i sängen och kände hur kladdig hon var. Våt och villig. Kroppen mindes gårdagen. Kroppen mindes något som ingen annan kände till. Jo, en till. Men. Ingen mer förutom han. En människa på jorden.
Filmen som var gårdagens verklighet spelades upp i huvudet. Rätt och fel spelade en stor till i hennes inrutade och korrekta, men ändå kaosartade verklighet. Till slut ville hon slå sig loss! Leva lite. Känna en gnutta erfarenhet. Lära sig något nytt. Den andra puzzelbiten hade något som ingen annan hade... Ett tillbakalutat lugn. Oron fanns där hela tiden. Att det inte skulle vara besvarat. Precis allt med kontakten var komplicerat. Men ändå så lockande. Härligt. Längtan blev fysisk och den mycket äldre mannen slutade aldrig finnas i tanken. Mer eller mindre hade vänskapen betytt mycket i den verklighet som var hennes liv. Stöttning, vänskap och den omtanke som fanns där kändes genuin. Men den var verkligen där och då. Ingen visste om imorgon.
Då hon blundande såg hon hans ansikte. Ingen hon skulle kunna leva med.. De var för olika. Bodde i olika städer. Skilda liv. Det smärtade till i hjärtat, eller iaf området runt i kring. Ansiktet mindes allt för väl hans smekning. Leendet då dörrklockans klang slutat klämta. Det var bara hon och han. En liten stund på jorden. Båda njöt av sällskapet. Kramen. Värmen. Äntligen. Känslan av ömsesidig längtan som hittat hem. Någonstans att landa. Hans blick som granskande vandrade runt över hennes kropp. Som försökte vara subtil, men avslöjade gillande. Hon njöt.
I sängen hade njutningen fått leda vägen. Livet var där och nu och ingen var helt nöjd fören livet hade gett dem den där stunden. Stunden av livet. Den stula dagen, en snodd dag av så många andra. Den alldeles helt galna vardag som båda tillät sig bli till något underbart och hemligt. Så enkelt och ändå så svårt... Känslor och tankar i ett enda kaos.
Sex och njutning är så mycket mer än knull, tänkte hon. Att få glutta på en alldeles utkörd småbarnspappa som sover på ens arm. Hur kyssen i pannan som känns alldeles för öm, men på tok för underbar för att stoppa. Att bara pausa en dag. En dag. Ta det som behövs. För att gå tillbaka till livet. Omoraliskt. Hur ska man kunna hålla en sån sak hemlig? Hur hemskt det känns att vilja ses igen. Nu. Nyss. Att inte veta när och hur och var, eller ens om... Tänk om jag aldrig får smeka hans mage igen, tänkte hon. Hon funderade på hur hans kropp känts. Hur den småbusiga stämningen kändes så naturlig. Hur hon njutit av att se han njuta och granska duschens strålar som smekt hans styva och längtande kroppsdel... Händer som lekt en farlig men fantastisk lek. Tänk hur två njutande kroppar kan låta... Hur små saker kan minnas in i minsta detalj. Hur nästan ingenting, för att det är så litet, ändå kan betyda så mycket.
Ångesten kommer, men frågan är om det inte är värt det. För längtan ät större. Att stöna brevid någon är inte kriminellt. Något du behöver, intalade hon sig själv. Komplicerat. Men underbart... En behövande människa. Inte hemsk eller elak. Bara längtande. Levande.
Solen hade stängts ute med ett draperi hela den där dagen. Samtal djupa och förtrogna hade växlats med trams och förlorade blickar in i ett par mörka ögon... Tänk att ett skratt och ett snuttande i en hårkalufs kan sätta sådana spår. Kommer aldrig glömma honom, suckade hon. Kommer alltid minnas... Att han var en av alla människor som gjorde mig till den jag är... Även om vi aldrig mer ses så var det underbart.
Men varför är jag inte en hemsk människa som ägnar mig åt moraliskt förfall? Räcker det med att väga upp med allt gott jag gör? Hur kan nåt fel kännas så rätt, tänkte hon då klockan tvingade henne att stiga upp. Känslan av tyckom var så stark. Varma känslor och minnen rusade upp och rörde runt. Längtan... Hon tyckte verkligen om honom. Mer än han visste... Jävla åtrå. Underbara virrvarriga liv. Underbara man...
Kommentarer