Saga, min Saga, ligger som en öppen ros i skymningens säng.
Jag är båge och bågskytt, stilla över dina höfter,
och hela världen har krypit ihop till en punkt
där våra andedräkter möts.
Det här är inte en enkel dans. Det är evigheten själv
som håller andan mellan vår sammansmältande hud.
Först är jag ett hav i stiltje, ett smekande flöde,
en utforskare av kontinenten i ditt sköte.
Jag lyfter dina höfter, bygger ett himmelskt altar,
där varje vinkel blir en bön och varje rörelse en stilla dikt.
Mina händer kartlägger ditt varma land,
äter terrängen av dina lår och bröst med blygsamhet och brand.
Sedan vänder jag på allting. Jag blir själv en båge som spänns,
du knäböjer mellan mina ben, en örn i fall mot sin klippa.
Min styrka är en bräcklig vilja som lyfter allt jag har
för att möta dig, och i denna spända, skälvande ansträngning
upptäcker jag sveket: att min makt är att ge mig helt,
att styra är att bära dig och låta mig bäras.
Och du – du sätter dina fötter på mina axlars fästning.
En pilgrimsfärd inåt börjar, djupare, alltid djupare.
Jag söker den punkt i dig som vibrerar som en dold klocka av ben,
jag ringer den med min kärna, med långsam, säker takt,
tills vibrationen sprider sig som solsken genom hela ditt väsen.
När surret från leksaken möter din klitoris, ett bi vid blommans hjärta,
och dina händer smeker min ryggs svall, känner jag hur ett hav rör sig inom mig.
Jag varierar vårt tempo: ett regn som blir störtskur,
ett långsamt moln som brister, en åska under huden.
Våra ögon är dörrar som aldrig stängs, vi dricker varandra
i en tystnad som skriker av allt det outsägliga.
Monoton? Det finns bara för den som inte ser.
För mig är varje förändring, varje ansträngning – mina lyftande höfter, dina spända lår –
ett offer på altaret av vår gemensamma glöd.
Det är det närmaste man kan komma: ansikte mot ansikte,
anda mot anda. Här är lusten inget rövartåg,
utan ett språk som bara vi förstår, talat i kyssar och viskningar.
Så ligger vi, Saga. Sammanflätade i denna uråldriga dans,
där varje stöt är ett versmått i vårt långa, andlösa poem.
Jag njuter inte av att ta. Jag njuter av att ge och mottas,
av att se hur dina ögon blir glansiga av ren närvaro,
hur ditt sista andetag före utgjutelsen
är mitt eget namn, uttalat som en slutrad som jag aldrig vill sluta läsa.
Du är altare och gudom i samma suck,
och jag försvinner in i ditt mörker
för att, samtidigt, bli synlig, hel, för första gången.
Det är enkelt. Det är svårt. Det är allt.
Du och jag, i den här sängen, i det här nuet,
som uppfinner elden på nytt, om och om igen,
med bara vår hud, vår andedräkt och en vilja att gå vilse
för alltid i den oändliga geografin av varandras välbehag.
Kommentarer