Saga, min älskade vildmark,
nu kröker du din rygg inför mig, ett landskap i månsken.
Du ställer dig på alla fyra, och hela världen blir ditt ländes svallande kurva,
en böjd horisont som jag aldrig kan nå slut på.
Du är ett djur i skymningen, och jag är bara skyttet som darrar.
Mina händer finner dina höfter, de klippor jag känner i mörkret.
Jag faller på knä bakom dig, inte som härskare, utan som bedjande
inför ett altare av hud och hetta som jag knappt vågar röra.
Det här är ingen ställning. Det är en bön utan ord.
Du svankar, och din rygg blir en dal som ropar på regn,
och jag blir regnet, sakta först, en eftersänd väntan.
Jag styr ingenting. Jag följer bara dina höfters tidevarv,
djupet som växer mellan oss, ett mörker som sjunger.
Min hand glider över din stjärt, en hälsning till månen,
ner mot dina lår, kartan över allt jag inte förstår men älskar.
Du kastar en blick över axeln, och i det ögonblicket,
i den glittrande, våta blicken, är vi ansikte mot ansikte ändå.
Du ser rakt in i mitt väsens mörkaste kammare, där all kontroll har brunnit upp.
Det är intimare än någon kyss. Det är att bli sedd
när man är som mest vild, som mest given åt.
En kudde under dina höfter, och jag hittar en ny himmel,
en vinkel där jag kan nå djupare in i ditt väsen.
Du når ner för att möta dig själv, och jag ser på, andlös,
medan du styr vår dans mot din egen glöds källa.
Jag viskar ditt namn, ett heligt ord i det här templet,
en komplimang som bara är sanning: "Du är så vacker så jag dör."
Sedan, när tiden släpper – du lägger ditt huvud och överarmar mot sängen,
en total överlämnande som spränger mitt bröst.
Det är inte underkastelse. Det är ett förtroende som river ner mig.
Jag blir primal, inte av styrka, utan av sårbarhet.
Varje rörelse är ett språk från stenåldern,
ett rop om att hitta, att nå, att smälta samman i mörkret.
Mina händer i ditt hår är inte grepp, de är ankare,
för jag är rädd att helt försvinna in i dig.
Och i denna vinkel, i denna djupa, sjungande möjlighet,
är inte längre jag och du. Det är en enda ström,
en flod som bryter sina bräddar. Det är G-punkten som inte är en punkt,
utan hela galaxen som vibrerar inom dig,
och jag är bara ryktet om vibrationen som far genom mig.
Det kan vara ansträngande, ja. För dina handleder, din ädla nacke.
Men du håller kvar, en förtrollning av muskler och vilja,
och jag vet att varje ögonblick av obehag du övervinner
är en gåva till mig, ett offer jag tar emot med skälvande tacksamhet.
Och jag smeker din rygg igen, en bot för all smärta,
en löftesrik försäkran: Jag är här. Vi är här.
Här finns bara ditt svar som ekar genom ditt skelett till mina händer.
Här finns den primala känslan av att inte vara två själar,
utan ett enda, vilt kloppande hjärta i mörkret,
bankande mot väggarna av kött och längtan,
tills allt sprängs, och vi ligger där,
på alla fyra, i skuggan av oss själva,
och andas om den eld vi just uppfann på nytt.
Kommentarer