Romantikern och helheten

Jag är en romantiker.

Det låter vackert, spännande och trevligt men så simplistiskt är det givetvis inte.

Med detta kommer också den romantiska grundinställningen, en där man har väldigt enkelt att se bortom allt.
Att helt strunta i ärr, yttre faktorer och att saker är trasiga.

Är det en vacker gest av kärlek?
Ja.

Är det alltid bra?
Nej.

Det kan också leda till att någon inte känner sig sedd på riktigt.
Att man talar som om allt är en fantasi eller någon slags mytomspunnen vakendröm.

Ord som blir för stora.
De farliga orden som uppfattas som alldeles för enkla att uttala när de bör vara svåra.

Som om den andre är en del av en teateruppsättning eller en konstnärlig installation.
En roll tilldelad innan den andre ens hunnit tala.

Detta trots att jag precis som i min "brutalism-romantik" försöker se allt, erkänna allt och dessutom inte har några problem med att påtala det.
Det är trots allt min sanning.

För mottagaren kan det bli helt obegripligt.
För någon som är van vid att dennes svåra sidor agerar effektiv sköld mot att någon kommer för nära blir det särskilt utmanande.

Den korkade romantikern, eller den intelligente, ser sköldarna också.
Men även dessa betraktas som en del av allt det som utgör någon.

Hela någon.

Inte en bild.
Inte en roll.
Inte den version som är enklast att älska.

Logiken är tämligen enkel trots allt.

Man fattar tycke för helheten och därför blir det "dåliga" aldrig ett hinder då även detta utgör en del av helheten.

Hela någon.

Det intelligenta med romantikern är att denne på äldre dar förstår att alla människor utgörs av dualism.

Att alla egenskaper har en motpol.
Vad som är vackert för någon kan vara fult för någon annan.
Det som ena dagen tas emot som vackert, ömt och skört kan nästa dag tas emot som ett hot.

Det korkade med romantikern är att dennes egen dualism och längtan efter verklig resonans kan slå över.
Typiskt genom att man blir kär i kärleken själv.

Men där finns ett enkelt stopp.
En kontroll som går att utföra.

Är man kär i kärleken söker man inte den större sanningen hos den andre utan är nöjd med vad man har då detta trots allt uppfyller villkoret "att vara kär".

Är det äkta söker man istället en än större närhet trots att risken finns att man hittar något där som gör kärleken svagare.
Något som slår hål på illusionen helt.
Som dödar drömmen om den andre.

Det är där den verkliga prövningen finns.

Inte när drömmen håller.
Utan i vad som finns kvar när den oundvikligen spricker.

Så man söker, hittar och är sedan klar?
Nej, sökandet fortsätter för alltid.

Inte för att hitta "fel".
Inte för att man vill hitta "fel".
Inte ens för att man vill hitta "rätt".

Ingen människa är eller blir någonsin sin slutgiltiga version.

Kontinuitet är en del av resonansen.
En högre förståelse för att vi lever Nu men att imorgon är en annan dag med ett annat Nu.
Att nästa andetag är en annan verklighet som kan vara väsenskild från det förra.

De flesta är nog vana vid att deras "dåliga" sidor utgör en första enkel sköld.
Vissa har rentav blivit experter på att göra sig av med de som penetrerar försvaret på djupet.

Man visar upp det grå alldagliga.
Om inte det fungerar kan man eskalera.
Om inte det fungerar kan man till slut göra något så enkelt som ett möte mellan två viljor omöjligt.

Men...

Den äkta romantikern står kvar.

Inte för att romantikern inte ser.
Inte för att romantikern inte lyssnar.
Inte för att romantikern inte förstår.

Utan för att "hinder" inte riktigt finns i dennes begreppsvärld.

Definition saknas.

Med inställningen att helheten utgörs av alla delar, och att ingen del är över- eller underordnad, landar saker helt enkelt inte i en låda märkt "hinder".

Det betyder inte gränslöshet.
Bara att gränser inte är samma sak som frånvaro av kärlek.

Därför finns färre hinder än man tror.

Inte för att kärleken är blind.
Utan för att den redan har sett mer än nog och ändå står kvar.

Hittar romantikern någon att älska kommer det helt enkelt att förhålla sig så.
Inte egentligen som något vackert, som något ömt och fint.
Inte bara som något värt att skriva texter om.

Snarare som ett...

Krasst konstaterande av verkligheten.