Vem säger vad som är rätt? Vem säger vad man ska? Hur det ska göras och varför? Jag visste bara en sak och det var att jag ville vara just där och då. Mitt förnuft skrek men lusten ropade högre. Vem säger vad tillfredsställd är? Vem avgör hur något ska se ut?
Imman växte på insidan av bilfönstren. Det skapade en dimridå mot verkliga världen. Du och jag i en tyst aktion mot världen. Promenerande pensionärer och rullande barnvagnar till trots. Livet levdes och det kändes genom hela min kropp.
Jag älskar känslan av att ge sig hän. Göra det som känns bra. Även om det är smått omoraliskt är det så härligt. Eller så är det just därför suget fångar och förför. Eller förgör... Förgör förnuftet. Gör man det som känns bra finns det i alla fall en bra förutsättning för att kunna rättfärdiga sina handlingar. I alla fall inför sig själv.
Den ivriga handen var så kall. Så längtande och letande. Innanför bh-n fumlade fingrar i trånga och begränsade utrymmen. Trots fina försök gick hans upphetsning inte att dölja. Jag hade ingenting emot det. Njöt av att det var jag som orsakat det. Bjudit på det. Fått dela det tillsammans med honom. Efter en liten uppmaning, för att kolla om han ville, så puttades min hand över gylfen.
Jag bad honom hålla utkik. Jag visste det var precis lika trovärdigt som att ge ansvaret till en trasig frysbox. Men pulsen steg och stämningen blev allt järvare. Skärpet knäpptes upp.
Hur kunde de vara så här? Hur blev det på detta viset? Ingen visste. Få brydde sig. Två på hela jorden visste om hemligheten. Att det var som det var. På en parkeringsplats i ingenstans.
Händerna virvlade runt. Blickarna flackade och pipande läten blandades med bas. Nackar fick en smekning och händer möttes. Häftigt, lugnt, trevande och längtande om vart annat.
Uppmanade till en spejning och tydligen var kusten klar. Kändes underbart att smeka tyget som omslöt hans hårda. Ingen aning om vad kalsongerna hade för färg eller form. Inne i huvudet fanns bara känslan. Förvåningen. Över att det kändes bra. Längtande. Något jag saknat.
Mitt nyckelben njöt av beröring och en förvirrad hand virrade sig ut på låret. Jag ville njuta genom att ge honom njutning. Allt för många tankar och komplicerade omständigheter gjorde mig för spänd att ens tänka på det. Jag ville känna på honom. Låta han känna mig.
Hans ögon. Åh. Vilka ögon. Jah njöt i fulla drag av att höra hand röst så nära mitt ansikte. Hur andningen blev tyngre. Snabbare. Ansträngd
Innanför tyget gick det lättare. Jag smekte upp och ner och kände över den mjuka och sköna pungen. Känslan när förhuden gled upp och ner var bedövande för hjärnan.
Huvud flaxades runt och bytte positioner. När hans nacke böjde sig bakåt visste jag han inte längre kunde hålla emot min intensiva och ivriga massage. Med lite lättare rörelser lockade jag fram orden. Meningen som får mig att bli alldeles galen: Snart... Jag kommer snart. Åååh... Skönt.
Med ny kraft och lite förberedelse för det som komma skulle smekte jag honom så skönt jag kunde. Jag stönade av hans beröring och kände hur jag blev kladdig mellan låren. Mina ögon blundade av välbehag när de karakteristiska rycken kändes genom hela kroppen.
En förvånad men avslappnad känsla spred sig genom luften och för att försöka frambringa normal andning upphörde kyssarna.
När kläderna var tillrättalade kikar vi ut genom en glipande rutan. Det kommer folk emot oss. Galet. Med ett leende besvarades min generade men nöjda blick.
Skratt, fniss och sköna kramar avslutade händelsen. Något att minnas en dag när jag sitter i rullstol på ett äldreboende. Bus och attraktion i ren form.
Även nu, flera timmar senare, känner jag smaken av hans tunga. En smak som vimsigt cirkulerar runt i min mun och får mig minnas...
Kommentarer